Men det är nu Sverige vaknar. Hon har rätt. Vi har sett det länge: hur reglerna blivit snävare, hur tillfälliga uppehållstillstånd permanentats som system, hur tonen i debatten stegvis hårdnat tills det hårda blivit det normala. Vi har lärt oss att leva med det och anpassat oss till ett samhällsklimat vi aldrig valde. Det som är nytt är att verkligheten blivit synlig och kännbar för fler.

Nu försvinner kollegan. Nu ska klasskamraten lämna landet. Nu får barnens fotbollstränare avslag. Välkommen till vår vardag. Sedan 2015 har varje parti i svensk politik ställt sig bakom samma argument: Vi måste ta emot färre för att bättre kunna ta hand om dem vi redan har. Det lät rimligt och till och med ansvarsfullt. Vi köpte det också, för vi trodde på det. Vi trodde att de som redan var här förtjänade mer, bättre förutsättningar och verkliga chanser. Om en stram gräns var priset för det, då fick man leva med det. Det var aldrig ett löfte. Det var en strategi. Vi tog emot färre, och när inflödet minskade flyttades målet. Plötsligt handlade det inte längre om att ta hand om dem som redan var här utan om att hitta dem och skicka ut dem. Tonåringar som vuxit upp i Sverige utvisas. Ingenjörer med fasta jobb och inbetalda skatter i decennier påverkas. Människor som följt reglerna och byggt sina liv här, på inbjudan av ett samhälle som nu omprövat villkoren.

Vi som skriver det här är svenska medborgare. Sannolikheten att vi ska förlora våra medborgarskap och utvisas är låg. Än så länge. Men i grunden handlar det inte bara om utvisningar, det handlar om att sprida rädsla och skapa oro bland människor med utländsk bakgrund. Det är känslan av att vara villkorligt välkommen, av att alltid behöva vara tacksam, av att veta att regler kan ändras och att det som gäller idag inte nödvändigtvis gäller imorgon. Man håller sig försiktig, för någonting kan alltid användas mot en. Den känslan har vi levt med länge. Det är inte paranoia. Det är erfarenhet. Nu när upprördheten äntligen blivit allmän är det ändå ingen som ser oss som människor. När vi angrips är vi ett problem, en kostnad, en överrepresentation i statistiken. När vi försvaras är vi skatteintäkter, BNP-bidrag, arbetskraft som fyller ett behov.

Vi är siffror i ett excelark vars värde räknas ut i kronor och ören, aldrig i hopp och förluster, aldrig i barn som somnar oroliga eller drömmar som kan rivas ned över en natt. Ingen frågar vad det kostar att leva med den ovissheten. Ingen räknar på det. Att söka sig mot trygghet, mot en bättre framtid för sina barn, det är inte ett brott. Det är inte en kostnad. Det är det mest mänskliga som finns. Det går att stänga gränser och stifta lagar. Men man kan inte ändra reglerna för människor som följt dem. Säg det rakt ut: Sverige har rört sig från att reglera invandring till att ifrågasätta om vi hör hemma här. Det har skett genom tusentals små steg där ingen satte ned foten, och det krävs mer än en axelryckning för att vända det.

Vi fick ett löfte. Det löftet bröts. Vi vet det nu. Vi köpte löftet en gång. Det tänker vi inte göra igen.

Aida Karimli (C), ersättare regionstyrelsen Västra Götaland

Turan Aliyev (C) Ledamot Partille kommunfullmäktige