Fler ungdomar än på många år väljer att konfirmera sig och som reporter blev jag förstås nyfiken på att ta reda på varför.

”Det är väl för presenterna”, har jag hört folk spekulera lite fördomsfullt, men jag anade att det inte var hela sanningen.

Och mycket riktigt – det var faktiskt ingen av de blivande konfirmanderna jag intervjuade som uppgav presenter som skäl till att konfirmera sig. Inte heller verkade traditionen inom familjen längre vara särskilt stark.

I stället verkar det handla om något annat: en längtan efter gemenskap, en nyfikenhet på den kristna tron och en vilja att samlas kring livets större frågor. Om att få höra till och försöka hitta sig själv på en trygg plats i en orolig omvärld.

Och jag kan förstå dem. Även om jag aldrig sett mig som varken särskilt troende eller spirituell, hade jag som tonåring ett enormt behov av precis det som konfirmanderna beskriver – att känna gemenskap, mening och förstå mer om mig själv. Och många av svaren hittade faktiskt även jag i en kyrka.

Där jag kommer ifrån var det inte så mycket diskussion om huruvida man skulle konfirmera sig eller inte. Det var något de flesta bara gjorde.

I Blå kyrkan i Älvängen hängde jag till sist var och varannan kväll, även om jag mest spelade gitarr och bakade tigerkaka. Men jag minns särskilt tydligt hur vi satt i en ring på golvet framför altaret med levande ljus och sjöng psalmen: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”

Jag tänker att konfirmationstrenden säger mycket om ungdomars behov av trygga och välkomnande mötesplatser – där det finns utrymme för samtalsämnen som inte hinns med i den stressiga vardagen. Det är 42 femtonåringar på en kyrkbacke i Gråbo ett tydligt bevis på. 

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se