I stället fastnar den ofta i jakten på enkla förklaringar: SD pekar ut invandringen, medan Liberalerna gör skärmarna till skolans stora problem. Det är bekväma svar på en betydligt mer komplicerad fråga. Skolpolitiken behöver se helheten: segregation, lärarnas arbetsvillkor, skolans resurser, betygssystemet och marknadsskolans roll. Men vi behöver även prata om vad som faktiskt fungerar: boken måste få tillbaka sin självklara plats. Fysiska böcker ska inte ställas mot digitala verktyg. Men barn och ungdomar behöver läsa – mycket och regelbundet. 

Att kunna läsa längre texter, förstå sammanhang och bygga ett stort ordförråd är grundläggande för att lyckas i skolan och i arbetslivet. Därför borde tillgången till bra fysiska böcker och skolbibliotek vara en självklarhet. Samtidigt måste vi sluta tala om elever med annat modersmål som ett problem. Sverige behöver i stället en skola som ger alla, oavsett bakgrund, redskap att lyckas. Språket är nyckeln till kunskap. Därför måste svenskundervisningen vara stark, tidig och välfinansierad. 

Det kostar. Men det är inte ett problem – det är en investering! Skolan är en central del av välfärden. När vi investerar i lärare, specialpedagoger, skolbibliotek, böcker och mindre elevgrupper investerar vi i framtiden. Elever som får rätt stöd i skolan har större möjligheter att utbilda sig, arbeta, försörja sig och bidra. Ett samhälle där fler får möjligheten att lyckas blir starkare, mer produktivt och mer sammanhållet. Därför behövs mindre av syndabockspolitik och mer av framtidspolitik. Vi behöver tillit till lärarnas kompetens att välja metod: skärmar när de hjälper – böcker när läsningen kräver dem – och framför allt lärare som får tid, resurser och rätt förutsättningar att undervisa. Vill vi bygga Sverige starkt genom kunskap måste vi också vara beredda att investera i dem som ska bygga morgondagens Sverige.

Daniel Stuart, Skolbibliotekarie på Alströmergymnasiet och Johannes Barth, lärare i Naturkunskap och Biologi på Alströmergymnasiet