Sommaren 2026 blev året då världens största ungdomsturnering i handboll återigen slog rekord. Totalt deltog 1 400 lag från 36 nationer – fler än någonsin tidigare.

Över 23 500 spelare, ledare och funktionärer fyllde Göteborg med handboll, språk från världens alla hörn och möten som betydde betydligt mer än resultaten på resultattavlan. Turneringen blev dessutom helt jämställd, med exakt lika många flick- som pojklag, samtidigt som andelen kvinnliga domare fortsatte att öka.  

Men när Lokalpressen blickade tillbaka på veckan var det inte först och främst gulden eller pokalerna som fastnade. Det var gemenskapen.

“Man går inte många meter”

På Heden gick det knappt att ta tio steg utan att stöta på någon man kände. Det var precis den känslan som IK herrtränare Linus Ekman beskrev när Lokalpressen träffade honom mitt bland de gulsvarta tröjorna.

– Man stöter på folk hela tiden. Det är bara kul och trevligt. Vart man än vänder sig ser man gula eller svarta . Man hälsar på folk, lär känna nya och får en överblick över hela föreningen, berättade han.

För honom var Partille World Cup mycket mer än matcher.

– Det blir en samlingspunkt för handbollen. För Norden, Europa och egentligen hela världen. Att samla alla på den här festen betyder jättemycket.

Han mindes fortfarande sin egen första final som ungdomsspelare.

– Att spela inför fullsatta läktare glömmer man aldrig.

Vid en av planerna stod Frida Åkerman. Egentligen hade hon sin bakgrund i Skövde HF, men när tre barn spelade i IK Sävehof blev den gula tröjan snabbt en naturlig del av vardagen.

Hon hade dessutom halkat in som assisterande ledare för klubbens .

– Det är häftigt att få uppleva världens största handbollsturnering genom barnen. Här på Heden möter man människor från hela världen. Det är superhärligt.

Och vädret gjorde inte upplevelsen sämre.

– Vi ska bara njuta av en härlig handbollsdag.

För spelarna själva var svaren ofta enkla.

När Lokalpressen frågade Emil vad som var det bästa med veckan kom svaret direkt:

– Kompisarna och matcherna.

Det var egentligen hela turneringen sammanfattad med tre ord. För visst ville alla vinna. Men de allra flesta skulle långt senare minnas kvällarna, skratten, promenaderna mellan planerna och människorna de träffade betydligt tydligare än slutresultaten.

“Man längtar till den här veckan”

Få känner Partille World Cup lika väl som Sandra och Maria Krona. Sandra hade varit med sedan slutet av 1990-talet, först som spelare och senare i mängder av olika funktionärsuppdrag.

– Alla är glada. Även om det ösregnar är folk på ett fantastiskt humör.

Hon återkom gång på gång till samma sak.

– Det är alla möten. Man träffar spelare och ledare som kommer tillbaka år efter år. Man skapar nya minnen varje sommar.

För henne var veckan nästan omöjlig att ersätta.

– Man längtar till den.

Maria höll med.

– Är man handbollsintresserad finns det egentligen bara ett ställe man ska vara på den här veckan.

På Heden stod även Martin “Gunde” Gunnerus med mikrofonen och höll ihop ljudbilden under veckan och finalhelgen.

Under dagarna presenterade han matcher, spelare och resultat samtidigt som musiken rullade mellan .

– Det bästa är glädjen. Även när det regnar står folk kvar med paraplyer och hejar. Nu när solen kom blev stämningen helt fantastisk.

Han hade själv både spelat, tränat och arbetat under turneringen genom åren.

När han skulle beskriva veckan behövdes egentligen bara ett ord.

– Gemenskapen.

Bland årets guldhjältar fanns .

Dagen efter finalsegern mot norska Ull/Kisa IL var Hilda Almqvist fortfarande trött efter firandet.

– Det har varit jättekul. Hela känslan runt omkring är nästan det bästa. Det är så mycket folk, musik och matcher överallt.

När hon fick frågan vad som egentligen gjorde Partille World Cup speciell funderade hon en kort stund.

– Jag skulle säga helheten. Man träffar folk överallt. Alla spelar handboll. Matcherna är nästan bara en bonus.

Hon log.

– Gemenskapen är nog det allra bästa.

Rekord som betydde något större

Siffrorna från årets turnering imponerade.

1 400 lag. 36 nationer. 4 780 matcher. 1 500 funktionärer mellan 16 och 82 år. 320 domare.

Men bakom varje siffra fanns människor. Barn som fick nya vänner. Ledare som återvände för tjugonde gången. Föräldrar som upptäckte glädjen från sidlinjen. Funktionärer som tog semester för att få vara en del av veckan. När sista visslan hade ljudit var det just detta som levde kvar.

Inte bara medaljerna. Utan känslan av att hela handbollsvärlden, under några intensiva sommardagar, faktiskt möttes på samma plats.

Denny Bågenholm