När Berlin delades efter andra världskriget tog makthavarna ingen hänsyn till människorna som levde i staden. Familjer och släktingar, grannar och vänner splittrades. När muren började byggas sommaren 1961 befästes den verklighet som man levt med sedan strax efter krigets slut.

På vardera sidan om muren fanns ett så kallat Ingenmansland, ett område där det var förbjudet att vistas. Den som rörde sig där riskerade att bli skjuten direkt. Mitt i Ingenmansland låg det en kyrka, Försoningskyrkan. Eftersom det inte längre gick att ta sig till kyrkan fick församlingen hitta andra platser att träffas på samtidigt som kyrkan stod tom och övergiven. Så småningom började soldaterna använda kyrktornet som vakttorn. De fick bättre överblick och det blev lättare för dem att skjuta människor som försökte fly. Några år innan murens fall beslöt de östtyska myndigheterna sig för att spränga kyrkan.

På platsen där kyrkan stod finns i dag ett kapell, Försoningskapellet. Det är inte någon märkvärdig byggnad. Det finns inga storslagna konstverk eller överdådiga utsmyckningar på väggarna. Kapellet står där den sprängda kyrkan stod, och dessutom har man också använt material från den gamla kyrkan för att bygga kapellet. Insikten att det är möjligt att använda något som blivit fullständigt förstört och – i det här fallet rent bokstavligen – jämnat med marken för att bygga något nytt ger mig hopp. Inte för att det blir likadant som det var innan, men att det gamla kommer till användning i en ny form. Det trasiga behöver inte kastas på tippen utan kan används igen. Det gäller byggnader och saker, men jag tror att det också kan gälla människor, samhällen och länder.

Det handlar inte om att radera, gömma undan och kassera det som varit. Inte om att förneka historien eller att blunda för det som har hänt. Absolut inte. Tvärtom, behöver vi se på det gamla och det som har varit med öppna ögon. Inte för att döma eller fördöma, utan för att hitta en väg att gå vidare.

Alla människor kommer förr eller senare i livet vara med om saker som man helst velat slippa, sådant som man aldrig skulle valt om man fått chansen att välja. Händelser och erfarenheter som vi bär med oss och som påverkar oss på djupet. Ibland blir vi rädda, och tappar tron på och tilliten till andra. Ibland blir vi bittra, och tappar glädjen och nyfikenheten i livet. Ibland blir vi hårda, och tappar hoppet och inte längre vågar låta någon annan komma nära. Ibland vågar vi ta tag i och förmår bearbeta det som vi varit med om. Ibland vågar vi be om hjälp att ta oss igenom det svåra. Ibland kan det få lov att växa fram något nytt ur det trasiga inom oss. Något som vi inte visste fanns eller som inte rymdes innan.

Det påminns jag om varje gång jag tänker på Försoningskapellet i Berlin. Det tror jag är vad försoning handlar om. Det tror jag får oss att växa som människor. Det ger mig hopp, även när världen runt omkring känns mörk.

Karin Karlsson, präst i Råda församling

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se