Banbrytande ”De 400 slagen” gör succé på filmfestivalen i Cannes och på premiärvisningen sitter den charmant blasé filmkritikern Jean-Luc Godard (Guillaume Marbeck) och blir både hänförd och avundsjuk. Han skriver för det snorkiga filmmagasinet ”Cahiers du cinéma” men vill egentligen själv göra långfilm. 

Vad som följer i "Nouvelle vague" är ett romantiserat men charmigt porträtt av den kaotiska, excentriska men också kreativa inspelningen av Godards första långfilm ”Till sista andetaget”, sedermera kanon i den franska nya vågen. Godards film hade den fulsnygga Jean-Pierre Belmondo och amerikanska Jean Seberg i huvudrollerna, som här spelas av förbluffande bildlika Audry Dullin och Zoey Deutsch, den senare med samma charmigt amerikansk-klingande franska som den verklige Seberg talade.

Godards excentriska arbetsmetod prövar tålamodet för både filmteam och skådespelare, han skriver om manus på stående fot och ändrar hej vilt i inspelningsschemat. Den enda konstnärliga regeln han följer är att regler inte behöver följas, så han skjuter från höften, filmar utan ljudupptagning och ger regianvisningar samtidigt som kameran rullar.

Men de låter honom hållas, killen har något på gång och övertygar i slutändan med sitt nonchalanta självförtroende. En underbar scen utspelas på en bar där teamet har en dags inspelning inplanerad. Godard instruerar Belmondo att beställa ett glas i baren, sedan är han nöjd, arbetsdagen är slut, vad ska de nu göra resten av dagen? ”Men ni kan väl ta något i baren i stället?” uppmuntrar han. Alltså detta var en helt annan tid.

”Nouvelle vague” är en kärleksförklaring till den period den porträtterar, med amerikanska regissören Richard Linklater vid rodret. Linklater har många fina titlar på sin resumé, bland annat den fantastiska ”Dazed and confused” från 1993, en topp 5-favorit för mig. Det märks att jänkaren ansträngt sig för att hitta precis rätt ton, look och känsla för att replikera filmen den porträtterar. Det är helt enkelt en film om en film, och om en era som kom att få stort genomslag även utanför Frankrike. Den så kallade New Hollywood-eran på 70-talet var starkt influerad av franska nya vågens ”auteur-skap”, där regissören gavs vetorätt för det konstnärligt uttrycket.

För att ta upp något negativt så presenteras lite väl många personer som på ena eller andra sättet var betydelsefulla för franska nya vågen, när allt kommer omkring inte är särskilt relevanta för varken Godards film eller för Linklaters film. Men så är det ju en hyllning, det franska låneordet hommage är ett understatement i sammanhanget. Det räcker till en stark trea i betyg. 

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se