I lokalerna på Kniven, har han förvandlat ruiner till rum av färg, ljus och ljud. Resultatet är konstutställningen "En värld bortom verkligheten" – en plats där gränsen mellan installation, målning och magi suddas ut.

– Det blev för stort, säger han med ett snett leende och syftar på den enorma muralmålningen han målat direkt på väggen. Den började som en reaktion på mögel – och slutade som ett verk som fångar ett helt livsförlopp.

Adrian har under det senaste året haft sin ateljé i Kniven – ett robust, ruffigt utrymme som han förvandlat till sitt kreativa nav. Utställningen har vuxit fram parallellt med rummet, i takt med att färg, form och ljud har börjat klättra över väggarna.

– Det är inte ett traditionellt galleri. Det är snarare en konstupplevelse. Jag ville skapa något som känns – inte bara ses, förklarar han.

I den stora salen har han låtit målningar hängas i otraditionella höjder och vinklar, inramade av ett blåtonat ljus och omslutna av egenskriven ljudbild med dissonanta pianotoner och väsande kazoo genom gitarrförstärkare. Och så – förstås – en koltrast som aldrig slutar sjunga.

– Jag är inte trött på den. Men ibland blir det lite fel fokus. Jag ville ha mer av en flodambiens. Tänk floden Seine, fast längs Säveån.

Han skrattar till, med glimten i ögat, och berättar att koltrastarna är uppstoppade och inhandlade på Tradera – “en var fin, den andra såg ut som den åkt i torktumlaren, så jag tyckte synd om den.”

Det råder ingen tvekan om att Adrian Qvarnström inte går den traditionella konstvägen. Han pratar om att skapa från scratch, att inte underkasta sig gallerivärldens ramar och att hellre hänga sina verk i ruiner än på vita väggar.

– Jag vill inte gömma mig bakom effekter. Men jag vill heller inte begränsa mig. Jag vill beröra. Det är konstnärens viktigaste jobb.

Och det är där punkmentaliteten slår igenom. Den oberoende vägen. Att tacka nej till en gallerist som “ville låna ut sin adressbok mot betalning utan att ens se konstverken”, och istället vända sig till en rammakare på Kungsgatan som sa: “Du är för snäll för att ta betalt.”

– Det är det som är punk. Att göra det själv. Att stå på egna ben.

Även doften har en roll i utställningen – en blinkning till ordet “vernissage”, som ursprungligen betyder “fernissningsdag”. Adrian sprayar därför lite fernissa i luften som en slags rumsdoft – “så alla sinnen får vara med”.

Adrian ställde ut flitigt under 80- och 90-talet, men efter en dramatisk händelse kopplad till Sovjet föll målandet i träda. Han berättar om en planerad utställning i ett annex till Eremitaget i dåvarande Leningrad – som kollapsade efter att han konfronterade representanter från det ryska konsulatet med bilder på Loretta, kvinnan som dödades av sovjetiska stridsvagnar i Vilnius.

– Jag kunde inte hålla tyst. Jag skakade deras händer – och gav dem artikeln. Det blev ingen utställning. De sa att jag skitit i det blå skåpet.

Nästan 30 år senare, 2022, började han måla igen. Först i garaget hemma. Sedan tog det fart – en utställning i Möckelsnäs, sedan i Värnamo, och till sist Kniven i Partille.

– Jag får inte plats på fyrkantiga väggar. Känslorna får inte plats. Och jag vill inte imitera mig själv. Det är farligt som konstnär.

Han berättar om en tavla i utställningen – Man föder sig själv – som handlar om att vakna upp från felaktiga värderingar och konstruerad manlighet.

– Det är som Babben Larsson sa: Att föda barn är som att skita ut en tvåsitssoffa. Det är en bild av den smärtan – fast själslig. Att börja om.

Efter succén med En värld bortom verkligheten har Adrian fått kontakt med ett galleri i Stockholm – specialiserat på moldavisk modern konst.

– Jag har noll koppling dit. Men skitsamma, konst bygger broar, säger han och skrattar.

Han har även fått förfrågningar om att skapa i glas i Småland – men är försiktig med att kasta sig in i nya material.

– Jag säger ju att man måste utmana sig själv… men jag sätter ändå mina egna gränser ibland. Kanske ska jag ta tillbaka det nu, när jag hör mig själv prata.

Han leker med tanken på flygande grisar i skulpturform. Kanske blir det nästa projekt. Kanske inte. Det beror på var inspirationen tar vägen. För en sak är säker – Adrian vill inte stå still.

– En vana är ju motsatsen till kreativitet. Man måste vara i rörelse. Annars dör man – som konstnär.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se