Felix Myrén från Alingsås föddes med en skada som gör att nerverna inte når ner till benen. I takt med att han växte blev situationen värre – hans knän började krångla och benen gick inte att sträcka ut helt och hållet. När han var elva år hamnade han i rullstol, något som han länge hade försökt att undvika.

– Folk hade sagt till mig länge att jag skulle förbereda mig på att få sitta i rullstol, men jag var negativt inställd till det – tänkte att det gjorde bara pensionärer och folk med riktiga funktionsnedsättningar, säger han när Lokalpressen träffar honom i Alingsås Tennisklubb.

Det tog inte lång tid innan skepticismen var borta:

– När jag satte mig i rullstolen tog det fem minuter innan jag kände att detta var mycket bättre. Det var skönare, och så som samhället fungerar nuförtiden är det mycket smidigt att sitta i rullstol, säger Felix och fortsätter:

– I början hade jag aldrig träffat någon i min ålder som satt i rullstol, så då var situationen annorlunda. Nuförtiden bryr jag mig inte längre. Jag har mycket bra folk runt omkring mig som vet att jag är helt normal, och att jag bara sitter i rullstol, säger Felix, som går på Alströmergymnasiet i Alingsås, i en helt vanlig klass.

Även rullstolsidrotter var någonting som han inte var särskilt positivt inställd till i början:

– När jag hamnade i rullstol kände jag "Nej, jag ska inte idrotta i rullstol, sådana sporter är bara för handikappade”. Men sedan testade jag sitski – en form av skidåkning som är anpassade för personer med nedsatt funktion i benen – och det var då som jag ändrade mig, säger han.

Valet av sport föll på tennis, en sport som han har en naturlig koppling till:

– Min morfar har spelat tennis i flera årtionden, så det var ganska självklart att fråga honom om han ville lira lite. Efter att jag testade det för första gången har jag varit helt fast.

Han är den enda rullstolstennisspelaren i hela Västra Götaland. Därför tränar han med personer som inte sitter i rullstol:

– Sedan ett år tillbaka har jag samarbetat med min nuvarande tränare, och under den perioden har det gått väldigt bra. Dessutom har vi väldigt roligt ihop, vilket är viktigt när man träffar varandra så pass mycket, säger han och lägger till:

– Dessutom tränar jag uppe i Skövde en dag i veckan, där det finns en tränare som har ATP-erfarenheter och har tränat toppspelare inom rullstolstennisen.

Felix har ett intensivt träningsschema. Sex träningspass i veckan – fyra tennisträningar och två gympass. Det är den ansträngningen man behöver göra om man vill nå riktigt långt, menar han.

– I samband med olika turneringar som jag har varit på runt om i Europa har jag träffat spelare som har spelat Grand Slam och Paralympics. Bara att prata med dem ger en tydlig bild av vad som krävs av en för att komma upp på deras nivå, och vilka ansträngningar som behöver göras.

Han har nämligen en tydlig målsättning i huvudet:

– Mitt mål är Paralympics i Australien 2032. Jag tror att Paralympics 2028 är lite för tidigt, men man kan alltid hoppas. Om det går bra finns det möjligheter även för det. 

Är det rimligt då? Tja, Felix ligger för närvarande på en 284:e-plats i världsrankningen – en tabell som han har klättrat hundra platser på sista året. För att kvalificera sig till Paralympics behöver man vara topp 48 i rankningen.

– Om det ska vara möjligt blir det viktigt att jag bara fortsätter på samma sätt, fortsätter att träna. Sedan är mitt största problem det mentala. De toppspelare som jag har pratat med säger att sporten är 10 procent teknik och 90 procent mentalt. Att tävla mycket är en viktig del av att förbättra det mentala, säger Felix, som funderar på att få extra hjälp med att tygla skallen:

– Jag har inte börjat med en mental coach än, men det ska jag nog göra för man märker verkligen att det mentala är en så viktig del inom tennisen.

Inte nog med att man behöver anstränga sig för att ta sig långt – uppoffringar är även det en naturlig del av en elitsatsning. Gratis är det inte heller, och bara under det senaste året har Felix tävlat i länder som Kroatien, Litauen och Italien:

– Elitsatsningar är oftast inte najs på några sätt eller vis – vill man dit så måste man offra mycket i livet. Så är det även för dem i ens närhet, och för tillfället står min familj för många av kostnaderna. Sedan tycker min pappa att det nästan är lika roligt som jag tycker att det är, så det är inga problem, säger Felix som fortfarande väntar på en sponsor.

Optimismen lyser igenom hos Felix, som väljer att se på situationen som så att han är lyckligt lottad:

– Jag har träffat folk som är förlamade från bröstkorgen och nedåt, och det är då man inser vilken tur jag har haft i mitt liv. Jag kan ju leva exakt som jag gjorde innan jag hamnade i rullstol – egentligen är det ingenting som har förändrats. Jag har två hjul på stolen, men det är det.

Melvin Malmberg

melvin.malmberg@lokalpressen.se