Ett glittrande snötäcke ligger över åkrarna i Ytterstad i Gråbo och genom de stora fönstren hemma hos Kit och Lasse strömmar februarisolen in över fikabordet. Åttaåriga barnbarnet Leandra har varit med och bakat bullar.

För bara ett par veckor sedan lämnade paret hettan i Västafrika och sjukhusfartyget Mercy Ships stolthet, Global Mercy, som just nu ligger i Sierra Leones huvudstad Freetown.

– För exakt 40 år sedan var jag med på Mercy Ships första båt, som då låg för ankar i Kanada och förbereddes som sjukhus. Och då kom faktiskt Lasse dit och vi förlovade oss ombord. Så det här har alltid funnits med oss, säger Kit. 

De berättar att de även bodde med deras tre barn och arbetade med bistånd under drygt fem år i Tunisien på 1990-talet.

Nu, som pensionärer, var det dags igen och de reste iväg som volontärer på det relativt nybyggda sjukhusfartyget i tre månader. Ombord arbetar omkring 450–500 volontärer från ett 40-tal länder sida vid sida med lokalanställd dagpersonal. Vården är gratis och finansieras av organisationens givare.

Global Mercy är specialiserat på planerad kirurgi: käk- och ansiktskirurgi, ortopedi, barnkirurgi, rekonstruktiv plastikkirurgi, allmänkirurgi, kvinnohälsa och ögonoperationer. Många patienter är barn och unga med läkta men handikappande brännskador, klumpfot, läpp- och gomspalt eller stora tumörer – ofta godartade, men så omfattande att de ändå blir livshotande.

– Det är inte akutvård utan planerade operationer. Men många har gått i åratal utan hjälp, eftersom det inte finns tillgång på kirurgi i närheten. Tumörer som från början är små kan växa tills de nästan kväver personen, säger Kit.

Hon har tidigare arbetat som sjuksköterska och tjänstgjorde ombord på ett patienthotell för eftervård. Många bodde kvar i månader för omläggningar och rehabilitering.

– Det var mycket logistik, men framför allt möten med människor. Vi träffade många barn som fått svåra brännskador som små, oftast ihopläkta så illa att huden på armarna eller mellan fingrarna vuxit ihop. När man frigör huden och de kan börja röra armen och handen igen – det ger dem ett nytt liv.

I ett land där vården är kraftigt eftersatt kan en till synes liten skada i barndomen, om den inte behandlas, leda till livslångt lidande.

Kit berättar om en 14-årig pojke som etsat sig fast i hennes minne.

– Han hade bara ett öga. När han var liten fick han en tegelsten i ansiktet när hans mamma arbetade på ett tegelbruk. Efter skadan bildades en tumör som inte slutade växa. Han blev mobbad och slutade skolan. Ombord opererade man bort tumören och rekonstruerade ansiktet. Ögat gick inte att rädda, men jämfört med den stora tumör han haft såg han helt annorlunda ut.

Hon beskriver hur han fick livet tillbaka.

– Han ville börja måla, börja skolan igen och göra en nystart.

Varje vecka hölls en glädjefylld ceremoni, ”Celebration of Sight”, för patienter som fått synen tillbaka efter exempelvis gråstarroperation. Barn kan födas med grå starr som gör dem blinda.

– Det var dans och sång, hela kroppen uttryckte glädje. De berättade hur det var att se – ibland för allra första gången. Det går rakt in i hjärtat, säger de båda.

Lasse arbetade i matsalen. Där mötte han inte lika många patienter, men desto fler av de lokala medarbetarna.

– Det blev en fantastiskt fin stämning och gemenskap när "day crew" och internationella volontärer arbetade tillsammans. Jag längtar redan tillbaka, säger han.

När patienter skrevs ut efter sina operationer bildades spontana sång- och dansprocessioner genom korridorerna.

– De sjöng: ”I came with pain and I go with joy. Jesus has done it for me and Jesus can do it for you.” Hela avdelningen följde med. Det var så mycket tacksamhet, berättar Kit.

Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder, präglat av inbördeskrig, ebola, covid och naturkatastrofer. Ändå är det något annat som dröjer sig kvar hos paret.

– Det här ordet som är så populärt nu – resilience, motståndskraft. Vi såg det på riktigt. De klagar inte. De är glada och tacksamma, tron på Gud är självklar, trots allt de gått igenom, säger Kit.

Hon medger att det kan låta som en klyscha – men att det är sant.

– När jag började klaga på att det var kallt här hemma tänkte jag: hjälp, tyst med dig. Jag har det jättebra.

För paret har resan också handlat om mening i pensionärslivet.

– Man tappar lätt sitt sammanhang när man slutar jobba. Men alla människor behöver en uppgift. Att arbeta ideellt ger mening, säger Kit

– Och vi fick mer än vi gav, tillägger Lasse. 

På frågan om de planerar att åka igen kommer svaret utan tvekan:

– Ja, absolut, om tillfälle ges. Det är ett tryggt och meningsfullt sätt att se världen – samtidigt som man gör skillnad för andra, säger Kit.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se