Jag bestämde mig med andra ord för att romantisera vintern så länge det bara gick. Jag menar, det är ju lätt för mig att säga som på sin höjd tar mig ut på en lunchpromenad mellan skrivpassen framför datorn. Hade jag halkat runt på ett tak, krupit omkring i en husgrund eller krånglat på tjugo barnoveraller i en trång förskolehall, hade jag förmodligen inte kommit på tanken. 

I alla fall. Istället för det årliga raset som brukar infinna sig lagom till jul, då man bosatt sig i en godisskål och inte kan sluta påminna omgivningen om hur trött man är, så har jag verkligen jobbat för att hålla mig på banan den här vintern. Det har tränats på gym, promenerats, umgåtts med vänner, druckits örtte och lagom mycket vin och lästs böcker. Det sistnämnda får jag väl erkänna inte hänt än. Jag lånade visserligen Jonas Hassen Khemiris “Pappaklausulen”, som jag länge velat läsa, men kom så att säga aldrig fram till själva öppnandet av boken.

Däremot har det plöjts desto fler svenska tv-serier, och här har det sannerligen lämnats utrymme för mörker, kyla, vedklyvning och lusekoftor, helt utan filter. Och aldrig tidigare har jag uppskattat det så mycket – kanske på grund av min nyfunna önskan om att älska vintern.

I den hyllade “Jag for ner till bror” finns något väldigt tilltalande med de västerbottniska skogarna, snön som knarrar under skosulorna och den okonstlade äktheten. Även om tillvaron också hemsöks av bortträngda barndomstrauman, alkoholism och en kompakt tystnad. Så mycket för mina försök att försköna årets mörkaste tid. 

Så, hur länge gick det att romantisera vintern? Svaret är fram till den 23 januari, då krispiga promenader i nysnö förbyttes mot snorpapper, alvedon och en oemotståndlig längtan efter den första vårsolen.  

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se