På omslaget spelar en ung man gitarr utanför den klassiska entrén till Bonbon på Magasinsgatan. Han bär blå kostym, grönvitrandig skjorta och hatt. I bakgrunden lutar sig en skäggig man med inlines mot skyltfönstret, och genom en springa i dörren skymtar en kvinna. Vem den unga trubaduren föreställer är inte svårt att gissa.

– Det hade varit coolt att få spela utanför gamla Bonbon. Det är väl en fantasi om en tidsresa, men det kommer ju aldrig att hända, säger Hugo med ett drömskt leende.

Vi träffas i hans lägenhet i Norsesund. På den grönskande uteplatsen, där tågen hörs dundra förbi i fjärran, berättar Hugo om soloprojektet som vuxit fram under fyra års tid. Men musiken, den började långt tidigare – i Ödenäs, där han växte upp.

– Musiken kom in tidigt i mitt liv. Vi kollade mycket på Galenskaparna i familjen, och det var starten. Det var humorn och musiken tillsammans som fick det att klicka för mig.

Som barn uppträdde han på kalas med sketchtexter han memorerat, men det dröjde innan han själv började spela.

– Det var inte förrän jag var i tolvårsåldern som jag började med trummor, berättar Hugo.

Senare utforskade han fler instrument tillsammans med barndomsvännen Dennis, och i 20-årsåldern startade de indiebandet Paradisäppelvägen, som släppt musik med lokal förankring.

– Dennis har också varit med på den här skivan och lagt på lite saxofon och flöjt. Det är fint att han varit med hela vägen.

Till skillnad från bandets mer vemodiga uttryck är ”Bonbon” mer hoppfullt. Projektet blev en slags motreaktion på det gamla soundet.

– Jag har skrivit mycket av texterna i bandet, men tröttnade på att allt skulle vara så sorgligt hela tiden. Nu ville jag göra något upplyftande, både textmässigt och musikaliskt – med mer sväng.

När bandmedlemmarna började bilda familj fick Hugo utrymme att utveckla ett eget uttryck. Soul, pop och funk fick ta plats – tillsammans med gamla favoriter och nya influenser.

– Det är svårt med genrer, jag tycker att de suddas ut mer och mer. Men jag har hämtat inspiration från Motown-soul och modern musik som bandet Khruangbin.

Även Galenskaparna har lämnat spår – särskilt deras lekfulla sätt att använda språket.

– Det behöver inte vara så allvarliga texter. Det är kul att sjunga om något som låter helt banalt, som gamla bortglömda ord. Jag sjunger i en av låtarna: ”Låt oss lämna gammalt groll bakom oss”. Det är något gött i såna där gamla svenska uttryck.

Även om skivan bär godisbutikens namn, finns få direkta referenser i låttexterna. Det är i stället känslan av nostalgi som förenar musiken med omslaget. Idén föddes när Hugo hörde att butiken skulle stänga.

– Jag bad min kompis Niklas, som ritat omslaget, om en bild innan jag ens hade några låtar. Det var speciellt att utgå från en bild som inspiration.

Därefter tog kreativiteten fart. Mer än 50 låtidéer sållades till de nio som nu fyller skivan.

– Jag ville göra det ordentligt den här gången. Inte bara kasta ur mig vad som helst, utan låta det ta tid och bli ärligt, säger Hugo.

Under arbetets gång flyttade han också från Plangatan, granne med Bonbon. Även om han uppskattar den nya butiken, är det något med den gamla han saknar.

– Det fanns en speciell själ där. Man kunde köpa allt från folköl till piroger och hyrfilm. Det var lite kaosigt på ett gött sätt. Och personalen var alltid densamma – det blev gemytligt. Det var en stor sorg när den försvann.

För Hugo är butiken fylld av minnen – från nervositeten inför en dejt till stökiga filmkvällar med kompisgänget. Att hålla minnet av Bonbon vid liv blev ett av albumets syften.

– Jag tänkte att om jag gör det här, så kommer det att finnas kvar för alltid. För mig i alla fall.

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se