När Karin Bäck började skriva ner sina minnen från en relation präglad av psykiskt våld, var det inte med tanken att de skulle bli en bok.

– Det började som ett sätt att bearbeta det jag hade varit med om. Skrivandet blev min terapi, mitt sätt att förstå och gå vidare, säger hon.

Resultatet blev romanen "Elvira – ur min mammas dagbok", som gavs ut 2021, där en vuxen dotter hittar sin mammas gamla dagböcker och får veta sanningen om sina föräldrars relation och utsattheten som hennes mamma levt i.

Redan året efter kom uppföljaren "Paloma: Ur hennes historia", som vidgar perspektivet till fler kvinnors berättelser om våldets efterverkningar.

– Allt som handlar om dåtiden är självupplevt. Självklart har det varit mycket avvägningar fram och tillbaka kring hur mycket man ska blotta, särkilt med tanke på att vi har två barn ihop, men jag landade ändå i att budskapet är såpass starkt och kan vara till hjälp för andra kvinnor. Då fick det bära eller brista. Genom att förlägga historien långt fram i tiden kunde jag få en distans till de svåra upplevelserna, säger Karin Bäck.

Som för många andra började relationen med stark förälskelse och passion. Att de dessutom kände att de fick kämpa för sin kärlek gjorde dem än mer sammansvetsade.

– Det var många som höjde på ögonbrynen eftersom det är en stor åldersskillnad mellan oss där jag är betydligt äldre. Det skapade en känsla av att det var vi mot världen och det var oerhört mycket känslor åt alla håll.

Men den euforiska känslan svalnade allt eftersom det blev tydligt att de befann sig på helt olika ställen i livet. När Karin blev gravid eskalerade situationen ytterligare och hon blev alltmer ensam utan någon visad förståelse.

– Samtidigt var det mycket ursäktande från min sida, som bekräftades av omgivningen. Han var mycket yngre och ville passa på att festa och leva livet innan vi blev föräldrar. Det fanns en acceptans för det, men när första barnet väl föddes blev det väldigt tydligt hur extremt ojämlik relationen var, där jag tog hela ansvaret.

En händelse från när hon var nyförlöst, säger mycket om utsattheten hon befann sig i.

– Ett par dagar efter förlossningen blir jag ganska dålig med hög feber. Det är under de tio första dagarna då även han är hemma, så jag ropar till honom att jag behöver alvedon och ett glas vatten. När jag inte får något svar ropar jag en gång till. Då hör jag hur han kommer med väldigt bestämda steg upp för trappan, slänger tabletterna på mig och drämmer ner vattenglaset på nattduksbordet och säger något i stil med att "jag är inte din jävla slav". Det blev som en chock för mig, att jag var helt ensam i föräldraskapet.

Samtidigt menar hon att det pågick en normaliseringsprocess där hon hela tiden flyttade fram sina gränser för vad som var okej.

– Det fanns ju ett hopp om att situationen skulle bli annorlunda och varje gång jag satte ner foten ordentligt och sa att så här kan jag inte leva, så följde en kortare period där det lovades bättring. Det ströddes små smulor av hopp som fick mig att tro att det skulle komma mer. Vi hade ju redan påbörjat en familj tillsammans och jag ville så gärna att våra barn skulle få växa upp i en kärnfamilj.

Den 4 november återvänder Karin Bäck till hemkommunen och Equmeniakyrkan i Lerum för att hålla sin föreläsning "I såren efter dig", om mäns våld mot kvinnor, där hon även berättar om det destruktiva förhållandet med sina barns pappa. Utifrån sin bakgrund som socionom ger hon även ett bredare perspektiv kring mekanismerna bakom våldet och bakomliggande strukturer.

Tillsammans med vännen Charlotta Olofsgård, som leder kvällen, väver hon ihop sina egna upplevelser med kunskap om normaliseringsprocesser, trauma och det som ofta kallas ”eftervåld” – det vill säga våldet som fortsätter även efter separationen.

– Jag pratar mycket om just den fasen. När man har barn tillsammans så pågår det ju en sorts eftervåld i förhållande till att du behöver ha fortsatt kontakt med din förövare, vare sig du vill eller inte. Det händer också att barnen används som maktmedel för att komma åt kvinnan, även efter att relationen tagit slut. Många drar sig också från att separera eftersom man inte vill ta risken att behöva lämna ifrån sig barnen till den andra föräldern hälften av tiden utan att kunna skydda dem.

Föreläsningen har tidigare hållits i bland annat Kungälv och Stenungsund. I Lerum väntas både privatpersoner och yrkesverksamma inom vård, skola och socialtjänst ta plats i bänkraderna.

– Många som kommer jobbar med människor i svåra situationer. Andra har egna erfarenheter, eller känner någon som lever i en nedbrytande relation, inte sällan möter jag föräldrar som är oroliga över sin vuxna dotter. Det blir ofta starka samtal efteråt.

Hon menar att just det psykiska våldet tar längre tid att inse, till skillnad från det fysiska som är mer konkret.

– Många tänker enbart på det fysiska våldet och att man går vid första slaget, men det har ofta föregåtts av en längre tid av psykisk misshandel. Att ständigt bli nedvärderad, kontrollerad, isolerad är precis lika allvarligt, ändå är det många som först i efterhand förstår att de levt i en destruktiv relation.

Idag har Karin Bäck lämnat vreden bakom sig och hon beskriver en harmonisk vardag tillsammans med sina två barn, men där sorgen över det som blev också får ta plats när det behövs.

– Jag vill visa att det går att ta sig ut på andra sidan och gå vidare utan ilska och hat.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se