Just därför blir det så påtagligt vid badplatsen. Det är kommunens populäraste ställe på sommaren. Skratt, musik, barn som ropar, filtar, kylväskor och parasoller. Alla är där. Jag rullar också ner mot vattnet, följer stigen ända fram till kanten där vattnet tar vid. Och så är det stopp. Ingen ramp. Ingen enkel övergång. Bara en gräns som är självklar för alla andra, men absolut för mig. För åtta år sedan bad jag kommunen om en lösning. Det kändes rimligt, en liten sak på ett stort, välbesökt ställe. Ändå har ingenting hänt.

Somrar har kommit och gått, men platsen ser likadan ut. Jag kan simma. Problemet är inte vattnet, utan att komma dit. Jag vet hur det känns: tyngdlösheten, friheten, kroppen som plötsligt rör sig utan motstånd.

Jag har provat bassänger med liftar och ramper. Jag vet precis vad jag missar, bara några meter bort. Ibland erbjuder folk hjälp. De menar väl. Och ibland går det att lösa med flera personer som lyfter och koordinerar. Men det som för andra är spontant, att bara gå ner, doppa sig och simma blir för mig ett jätteprojekt. Det kräver planering, kommunikation och energi. Ofta orkar jag inte. Så jag sitter kvar och tittar på vattnet. Annars tänker jag sällan på vad jag inte kan. Jag har byggt ett fungerande liv: jobb, vänner, resor. Det kräver mer planering än för många andra, men det är mitt normala. Här skaver det extra. För det här är inte svårt eller dyrt. Det är inte ett stort ingrepp. Det är bara bortglömt.

En enkel badramp skulle räcka. Inget avancerat. Bara en väg ner i vattnet så att jag och andra i samma situation kan vara med utan att det behöver bli en grej. Utan att be om hjälp, samla folk eller planera. Jag är van att lösa det mesta själv. Men just här kan jag inte det. Och det är det som gör skillnaden.

Lukas

Lukas Lahdo