Jag förklarar att min dotter är med i ett skolutbyte, att tonåringen är vår gäst den här veckan, att han gärna vill be sin kvällsbön tillsammans med andra i moskén. Min roll är helt enkelt att se till att han får möjlighet att göra det. Vi pratar några minuter om hur vi delar tron på att Gud är barmhärtig och om respekt för andras tro, hur synen på människor med annat ursprung eller annan religion förändrats i Sverige och att många är rädda. Han ordnar en kopp te till mig även om han redan är lite sen till bönen och avslutar med att säga att jag alltid är välkommen tillbaka. 

Så kommer det sig att jag sitter en torsdag kväll i Göteborgs moské med en kopp kardemummate framför mig. Från det angränsande rummet hör jag hur imamen leder sin församling i bön. Jag förstår bara några få ord, men känner mig samtidigt innesluten i något som är större än jag själv. Det är varmt och vackert. Efter bara en liten stund kommer en man tillsammans med en flicka som kanske är fyra år gammal ut från bönesalen. Hon tittar blygt på mig samtidigt som mannen säger åt henne att ge mig en slängkyss. Hon gör det och när jag besvarar den kommer de fram till mig. 

Mannen berättar att flickan är hans dotter, att hon och hans fru kommit hit från Syrien bara dagen innan. Han förklarar också att han fått lämna bönen i förtid eftersom han har för ont i ryggen för att be efter en olycka på sin arbetsplats. När de går ut i vårkvällen sipprar de välbekanta orden om att Gud är stor ut från salen där bönen fortfarande pågår. 

Det här är inte en text om att jag funderar på att konvertera och bli muslim. Nej, det är en enkel hyllning till värme, omtanke och generositet. Det är en påminnelse om att vi alla är människor alldeles oavsett våra olikheter. Den har kommit till för att jag både skräms och skäms över hur ofta vi människor verkar glömma det. Hur ofta vi letar efter skillnader och gör dem till problem. Hur ofta vi delar upp varandra i ”vi och dom” och värderar varandra olika.

Jag tänker mig att världen hade kunnat se väldigt annorlunda ut om vi i stället la vår kraft på att leta efter det som förenar oss och mötas i det, om vi strävade efter att försöka förstå varandra bättre och tala väl om varandra. Inte för att utplåna de olikheter som finns eller för att alla människor behöver vara likadana. Tvärtom tror jag att det vi upptäcker i andra kan göra att vi får nya perspektiv och kanske till och med kan hjälpa oss att förstå oss själva och våra egna liv bättre. Det kanske låter naivt och jag är den förste att erkänna att det inte alltid är enkelt att hantera skillnader och olikheter. Samtidigt så är mångfald i kombination med respekt och en vilja att förstå det absolut finaste jag kan tänka mig.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se