Ångan stiger från den varma tekoppen som Marie ställer ner på köksbordet i sin villa i Simmenäs. Katten Oskar hoppar nyfiket upp men hamnar snart tillbaka i hennes knä.

– Han är väldigt social. Ända sedan han var kattunge har han varit med mig. Han har åkt SUP (stand up paddle), husbil och gummibåt, säger Marie kärleksfullt.

Sedan barnsben har hon varit en djurälskare, och uppvuxen på en gård utanför Borås var hon omgiven av både hästar och kor. Hon minns sin ponny Gipsy, som på ett sätt fått nytt liv i hennes debutroman.

– Ebbe, en av huvudkaraktärerna i boken, älskar sin häst Majvor, en nordsvensk som han tar till jobbet på textilfabriken vid Gerdsken, fortsätter Marie.

Något hon också minns att hon älskade som barn var att skriva, gärna i stil med hästböckerna om ”Penny”. Längtan att bli författare har funnits hos henne länge.

– Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Mitt första minne är att jag skrev en fyrasidig novell när jag gick i fjärde klass, och läraren var så imponerad eftersom det bara tog en kvart.

Hennes allra första manus skickade hon in till Wahlströms bokförlag 1997, blott 15 år gammal.

– Det var en ganska lång berättelse, nog på 50 A4-sidor. Passionen och drömmen fanns där redan då, säger Marie och plockar fram förlagets svar som hon ramat in.

Under uppväxten formades dock en annan dröm – att jobba som brandman. En dröm som slogs i spillror när Marie drabbades av en ryggskada.

– Bara dagar efter den sista ryggoperationen bestämde jag mig för att ta tag i en annan dröm, den om att bli författare, och påbörjade manuset om Skrädderskan Edna.

Boken utspelar sig under det sena 30-talet i Alingsås dit Edna har flyttat från Stockholm. Drömmen om att öppna ett skrädderi går snart i uppfyllelse, men Edna stöter på motstånd hos textilpamparna Birger Melkersson och Herr Toll. Boken beskrivs som en historisk roman om normbrytande kärlek och om modet att våga följa sin inre röst.

När Marie påbörjade historien om Edna såg hon framför sig en spänningsroman om hämnd, vilken inleddes med att karaktären Ebbe tragiskt tog sitt liv. Men med tiden växte en annan karaktär fram.

– Jag insåg att Ebbe inte alls var självmordsbenägen och istället klev Edna och hennes dröm om att sy fram. Den tråden blev starkare, berättar Marie.

Med karaktärernas drömmar som en röd tråd genom boken fungerar Alingsås som kuliss. Under de många år Marie jobbat med boken har hon också gjort gedigen research och hämtat mycket inspiration från Alingsås historia.

– Jag har suttit mycket på biblioteket här i staden och jag fick även läsa anteckningsböcker från släkten Hill som hade bomullsväveriet här i stan. Det var väldigt spännande och jag har hämtat mycket inspiration från den släkten, dels för att förstå miljön. Ebbe jobbar på väveriet och jag tänker mig att det var deras väveri, även om årtalen har justerats i boken, säger Marie.

Även Edna och hennes mors hem finns på riktigt i Nolby, den så kallade "Skomakaregården".

– Jag fick feedback från lektören att det lät lite dyrt och stort, och Edna och hennes mamma är fattiga, så jag döpte om det till Skomakaretorpet. Där bor faktiskt en av mina gamla kollegor idag.

Det har nu gått fyra år sedan Marie till slut kände sig klar med sitt bokmanus, och efter tio år av att skriva om berättelsen skickade hon iväg den till ett 20-tal förlag.

– Vissa sa: ”tack men nej tack”, men vissa verkade faktiskt ha läst en del, och jag fick ganska fina refuser. En del sa att tyvärr har vi inte plats i vår utgivning, men att detta borde tryckas. Så då kände jag att det ändå hade någonting.

Till slut fick hon grönt ljus hos Lerumsförlaget Visto och nu har hon tryckt upp 1 000 böcker som hon hoppas få sålt under året. Men hon fortsätter att skriva; redan nu har hon två råmanus klara som på sätt och vis är en fortsättning på Edna och Ebbes historia, fast i en annan tid. Och under alla de gångna åren har hon lärt sig mycket om sitt författarskap:

– Det gäller att inte vara för kritisk mot sig själv. När jag började skriva trodde jag att det var denna texten jag skriver som skulle bli slutprodukten. Nu vet jag att ingen text jag skrev för tio år sedan har använts. Det är bara namnen och deras yrkesroller som är kvar.

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se