En ung vuxen i vår närhet tillhör LSS personkrets och har flera medfödda funktionsnedsättningar, bland annat kognitiva svårigheter och en stor synnedsättning. Personen har daglig verksamhet och ledsagning. Men när det gäller stöd i boendet bedöms hon klara sig själv. Bedömningen grundas på att hon kan utföra enskilda moment. Att hon kan ta fram mellanmål om maten är inhandlad och laga enklare mat med stöd. Att hon kan ta medicin, om någon påminner och ser till att inga piller hamnar på golvet eller ligger kvar i burken. Att hon har fungerat i en anpassad miljö med fasta rutiner och tillgång till personal.

Problemet är att vardagslivet inte består av enstaka moment. Det består av planering, tidsuppfattning, initiativförmåga, att hantera avbrott, att återhämta sig och att klara oförutsedda händelser. Dag efter dag.

För personer med kognitiva och osynliga funktionsnedsättningar är det ofta just summan av kraven som blir övermäktig. Ett tandläkarbesök, en inställd buss eller en dålig natt kan rasera hela dagens struktur.

När LSS tolkas genom att isolera enskilda förmågor i stället för att se helheten riskerar stödet att bli för litet, trots att lagen talar om goda levnadsvillkor.

Det här är inte en unik situation. Liknande berättelser återkommer i många kommuner runt om i landet. Många familjer vittnar om hur anhörigas insatser döljer det verkliga stödbehovet. Så länge föräldrar kompenserar ser det ut som att självständigheten fungerar. Men för vuxna personer kan och ska ett omfattande anhörigstöd inte vara lösningen.

LSS handlar inte om att pröva hur lite stöd någon klarar sig med. Det handlar om att skapa hållbara liv över tid.

När tolkningen blir för snäv förskjuts ansvaret från samhälle till familj.

Självständighet riskerar i praktiken att bli ensamhet.

I Lokalpressen skriver vård- och omsorgsnämndens ordförande Mattias Olsson Ruppel (M) att funktionsstödsverksamheten i Partille styrs av målgruppens behov, inte av ekonomiska nyckeltal, och att kvalitet bland annat mäts i trivsel i boendet.

Om det är så, kvarstår frågan: varför nekas då personer med stora kognitiva svårigheter stöd enligt LSS? Vilket ansvar tar kommunen när människor med omfattande funktionsnedsättningar ändå står utan det stöd lagen är tänkt att garantera?

I ett valår behöver vi ställa frågan:

Har vi råd att tolka en rättighetslag så restriktivt att människor med omfattande funktionsnedsättningar hamnar i kläm och i juridiska processer som start på sitt vuxenliv?

LSS var tänkt att vara en garanti för trygghet och delaktighet. Då måste lagen också tillämpas i dess anda, inte bara i dess minsta möjliga omfattning.

Anhörig, Partille