Det fascinerande är att alla som kliver in i spelet känner till reglerna. De vet att någon eller några kommer att bedra dem. De vet att misstänksamhet är högst rationellt. De vet att lögnen är en del av konstruktionen.

I ”Förrädarna” kolliderar den biologiska och existentiella programmeringen med spelets regler. Deltagarna vet att de borde tvivla, men om och om igen söker de efter tillit. Det är som om något djupt mänskligt vägrar underordna sig spelets logik. Och där uppstår dramat.

I ”Förrädarna” vet vi tittare vem skurken är och vi får observera människor som försöker lista ut det. Det blir nästan som ett psykologiskt experiment där tittaren får delta. Vi ser hur bedömningar går fel och det skapar en obehaglig men fascinerande insikt, kanske är människor mycket svårare att läsa än vi vill tro. Och vad innebär det för oss? När vi vill skapa relationer?

Vi balanserar ständigt mellan risker, att exempelvis tro på fel person eller kanske misstänka rätt person. 

På sätt och vis blir programmet mindre ett test av vem som är bäst på att ljuga och mer ett experiment i hur människor skapar förtroende, tillhörighet och misstänksamhet under osäkerhet. Hur ett drev kan dra igång. Runda bordet är egentligen en studie i flockbeteende. När några personer börjar misstänka samma individ uppstår social gravitation. Plötsligt blir nästan varje beteende ett bevis. 

Ibland får människor svårt att tänka, blir upprörda, börjar gråta. Deras hjärnor bearbetar inte bara spelet, de bearbetar social överlevnad. Vi behöver kunna lita på andra för att kunna samarbete. Vi behöver också kunna veta vem vi inte kan lita på. ”Förrädarna” är som sagan om livet självt. Programmet engagerar oss därför att vi alla berörs av frågan i våra egna liv.

Det är lätt att tro att vi kan "tänka oss ur" våra mänskliga instinkter, men program som ”Förrädarna” visar ofta motsatsen. Det säger lika mycket om mänsklig psykologi som om själva spelet.

Vi kan inte ständigt betrakta andra som potentiella bedragare. Ett sådant liv skulle bli outhärdligt. Därför är tillit inte bara en social strategi utan ett existentiellt val. Att lita på någon är att acceptera sårbarheten som följer med att vara människa. Vi brukar tänka att tillit är något vi väljer. Men kanske är det tvärtom. Kanske är tillit vårt grundläge. Från det ögonblick vi föds är vi beroende av andra människor. Vi överlever inte genom misstänksamhet utan genom anknytning. Hela vårt psykologiska system är byggt för att läsa ansikten, söka gemenskap och tro på berättelser om vilka människor är.

Men ytterst lever vi alltid med en osäkerhet. Ingen människa kan någonsin veta allt om en annan människa. Ändå älskar vi och skaffar vänner. Det är ett slags vardagligt existentiellt språng. Vi behöver göra det om det ska funka.

Det kanske är därför programmet fängslar så många. Under ytan är det inte ett spel om lögner. Det är ett experiment som blottlägger vad som händer när människans behov av gemenskap ställs mot hennes behov av självbevarelse.

Det märkliga är att de går in i spelet med full vetskap om vad som väntar dem och ändå tycks de oförmögna att skydda sig mot det som händer. Programmet fungerar nästan som ett laboratorium för människans existentiella situation. Där finns inga garantier. Ingen säker kunskap. Bara tolkningar, känslor och relationer.

Vi lever gärna med föreställningen att vi är rationella varelser som analyserar och fattar beslut. Om vi bara får tillräckligt med information borde vi kunna agera logiskt. Men människan är inte först och främst en logisk varelse. Hon är en relationell varelse.

Vi föds inte in i världen som strateger. Tillit är vårt första språk, det är inte en valfri funktion som vi kan stänga av. Den är en grundförutsättning för hur vi lever tillsammans.

Varje mänsklig relation innehåller ett språng. Jag kan aldrig veta vad som pågår i en annan människas inre. Jag kan aldrig vara helt säker på hennes avsikter. De är ett möte som inte kan reduceras till kontroll eller säker kunskap. För att verkligen möta en annan människa måste jag acceptera osäkerheten. 

Deltagarna vet intellektuellt att det är ett spel, men nervsystemet reagerar som om det vore en verklig social konflikt. Hur ska kroppen förstå skillnaden? Spelet har ju lånat verktyg från verkliga relationer. 

Deltagarna går in i spelet med full vetskap om att de kommer att bli lurade men det är som om den intellektuella kunskapen om reglerna inte riktigt når ner till de djupare sociala systemen i oss.

Existensen kommer utan facit. Vi kastas in i världen utan säkra svar men tvingas fatta beslut ändå. ”Förrädarna” komprimerar detta mänskliga grundvillkor till några timmars tv-underhållning. Därför kanske handlar programmet mindre om spelet än om livet självt.

Martina Börjesson

redaktionen@lokalpressen.se