Det händer att han får vänta i timmar. Ibland händer ingenting alls. Men när himlen väl börjar dansa är det värt allt tålamod.

Vid Hjällsnäsviken pekar Johan Rapakko ut över Mjörn. Här, på en av hans favoritplatser, finns fri sikt mot norr, mörkret är tillräckligt kompakt och vattnet kan ge de speglingar som gjort några av hans favoritbilder möjliga.

– Det är svårt att hitta platser helt utan ljusföroreningar. Men för att vara så här långt ner i landet är det här ett väldigt tacksamt ställe.

För att se norrsken räcker det inte att himlen är klar. Den som ständigt tittar ner i mobilen riskerar också att missa det som händer ovanför.

– Ögonen behöver ungefär en halvtimme för att vänja sig vid mörkret. Tittar du på telefonen får du nästan börja om. Det är lätt att glömma. Jag gör det själv hela tiden.

Han skrattar.

– Jag står där med kameran och telefonen och försöker hålla koll på allt. Men egentligen glömmer jag ibland bort att bara stanna upp och njuta.

Den tanken går som en röd tråd genom hans nyutgivna bok "Norrskensjägaren – Min väg till norrskenet". Förutom bilder från trakten kring Lerum och Alingsås delar han med sig av berättelserna bakom dem och tips till den som själv vill ge sig ut.

– Jag vill att folk ska komma ut och uppleva det här.

Fascinationen för spektakulära himlavalv började redan i barndomen.

Pappan kommer från Rovaniemi i norra Finland och under familjens resor dit fastnade Johan alltid framför vykorten med gröna himlar.

– Jag sa varje gång att jag ville se norrsken själv.

Första gången blev från en bil i Dalarna i början av 2000-talet. Några år senare såg han ett norrsken i Alingsås, men trodde fortfarande att det var något som hörde Norrland till.

Sedan visade brodern bilder tagna utanför Kalmar.

– Då tänkte jag bara: "Va? Går det?" Kort därefter åkte jag till Tollered och såg mitt första riktiga norrsken. Efter det var jag fast.

Intresset växte snabbt. Han började följa norrskensprognoser och sprang i början på nästan varje larm.

– Familjen var väl lite trött på mig mellan varven, säger han och skrattar.

Numera är han mer selektiv. Erfarenheten har lärt honom att även de bästa prognoser kan slå fel.

– Ibland ser allt perfekt ut. Sedan står man där och väntar, men det blir nästan pyspunka i magnetfältet. Man anar en grå båge – och så händer inget mer.

För två år sedan fick han dela upplevelsen med sonen Johannes.

Den kvällen glömmer han aldrig.

– Jag tog med honom ut för att han skulle få se sitt första norrsken. Han satt bara och tittade upp mot den mörka himlen. Plötsligt sa han: "Pappa, himlen är alldeles grön." Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det.

De senaste åren har norrsken gått från ett ovanligt naturfenomen till ett återkommande samtalsämne. Enligt Johan beror det delvis på att solen befinner sig i en aktiv fas av sin ungefär elva år långa cykel, vilket gjort att kraftiga norrsken kunnat ses långt längre söderut än tidigare.

– Nu börjar vi nog gå ner lite i den här cykeln. Om några år kanske vi inte har samma möjligheter som vi haft nu. Sedan vänder det igen.

Men det är inte hela förklaringen, menar han.

– Många tror att norrsken har blivit vanligare. Det tror inte jag. Jag tror att de har funnits där mer eller mindre hela tiden. Det är bara det att vi har så fullt upp med annat att vi inte tittar upp mot himlen.

Just nu finns dessutom extra goda chanser att få uppleva fenomenet. Kring höstdagjämningen samverkar jordens och solens magnetfält på ett sätt som ökar möjligheterna att se norrsken – förutsatt att himlen är klar och mörkret får göra sitt.

Johan Rapakko hoppas att fler tar chansen.

– Det är synd att missa något som vi faktiskt kan uppleva här hemma. Jag hoppas att fler kommer ut och får uppleva när hela himlen börjar dansa.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se