"Stopp! Ring på klockan."

Ringklockan till vänster om skylten på en beväpnad ko har gått varm den sista tiden. Våren är utan tvekan den mest hektiska tiden på året för Anders Olofsson, för många i Lerum känd som "Cykelhandlarn" i det blå huset.

Ryktet om den kvicke reparatören på Cykelstudion har för länge sedan spridit sig utanför kommungränsen – vilket inte är konstigt då han hållit på med cyklar i butik ända sedan 1989, varav 27 år i Lerum.

– Med åren har man ju fått lite rutin. För att dra en matlagningsreferens så har man ju, så att säga, lärt sig vilka kryddor som ska användas och vilka råvaror man måste ha hemma. Sedan har jag snabba leverantörer, vilket underlättar.

Det är raka rör när man lämnar sin cykel till Anders.

– Dagen efter måste man hämta, jag har inte plats att ha cyklar ståendes i flera dagar.

Varje kvadratmeter av den lilla cykelverkstaden täcks av rader av cyklar, de flesta av traditionella modeller, som Skeppshult. Då och då händer det att hans cyklar dyker upp i filmer och tv-serier.

På en cykel av märket Orion från 1920 sitter en lapp som berättar att cykeln varit med i filmen "Den goda viljan", regisserad av Bille August och baserad på manus av Ingmar Bergman. I filmen ägs cykeln av Pernilla Augusts karaktär Anna.

Enligt Anders är trenden på väg tillbaka mot stålcyklar i enkla utföranden.

Står man och ska välja mellan att köpa en helt ny på ett lågprisvaruhus eller en begagnad av ett klassiskt märke som Crescent eller Monark är svaret givet.

– Det är ju lite som att välja mellan Sjömagasinet eller McDonald's, där McDonald's är rätt dyrt med tanke på vad man får. Då är det bättre att satsa på begagnat med kvalitet. Jag brukar säga att en skön cykel har betalat sig redan när man kommer upp till korsningen.

Moderna påfund som elsparkcyklar har han däremot ingenting för.

– Det händer så mycket hemska olyckor med de där "norska skateboardsen". Ramlar du med en sådan är det oftast pladask med ansiktet i backen. Nej, då är det mycket bättre och säkrare med en vanlig cykel.

Även om han säljer både vanliga cyklar och tar hem elcyklar på beställning, så är det reparationerna han lever på.

– Nu gör jag mellan sju och femton cyklar om dagen. Det är folk här hela tiden.

Han höjer handen till hälsning mot några förbipasserande på Brobacken.

– Det blir ju att man träffar mycket folk. Ibland kommer någon in och slår sig ner en stund, och jag har märkt att många mest vill att man ska lyssna.

Anders Olofsson, som både är musiker, tidigare brottare och dessutom har ett stort motorcykelintresse, har alltid något att prata om eller en anekdot att berätta.

– Jag kommer från en familj där vi är tre trummisbröder. Mamma jobbade på ett musikförlag i Stockholm och har alltid sjungit, så musiken kom tidigt.

Främst har han verkat inom reggae-genren och med bandet Rotmos slog de sig fram på Göteborgsscenen.

– Senast spelade jag med en grupp som hette Smedjan, som bestod av en punkare, en syntare, en hårdrockare – och så jag – en reggae-trummis. Det var helt vilt.

Även intresset för cyklar startade i unga år under uppväxten i Kortedala – eller "Short Valley"– som han säger.

– Som barn cyklade man hela tiden och jag fick tidigt vara med och meka. Jag byggde om min första cykel som sjuåring. Någonstans blev jag den som alltid var mest oljig om händerna och fick hjälpa kompisar med deras hojar.

Hantverket har han i generna, då hans pappa bland annat jobbade som timmerman, båtbyggare och snickare.

Att just Lerum skulle bli hans plats beskriver han mest som en slump.

– Det var bananskal, livet är ju en improvisation. Jag jobbade med ost från början, men så har jag ju en brottarkarriär bakom mig, så man har ju alltid hållit på med sport, och där kommer även cyklingen in.

En duva landar i entrén och ger ifrån sig ett kluckande läte.

– Det är Ingrid, en av mina tama duvor, säger Anders och rullar in ännu en cykel i verkstaden. Han rotar efter rätt verktyg medan han berättar om sin livsfilosofi.

– Du vet aldrig vad som händer och man får vara glad så länge man har hälsan.

Han knackar tre gånger i disken innan han fortsätter:

– Därför gäller det att göra det man trivs med och köra sin grej.

Men tröttnar du aldrig på att meka med cyklar?

– Jag får ju den frågan ibland, och jag väntar fortfarande – inte – på den dagen.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se