Sylvie’s Head bildades i Göteborg 2024. Då bestod bandet bara av sångaren Erik Grahn och gitarristen Albin Bureteg, och några färdiga låtar fanns egentligen inte.

– Vi hade tre trumloopar och så jammade vi på det. Det var bara jag och Albin, säger Erik.

Det första giget kom redan innan bandet riktigt hunnit bli ett band. Sedan växte medlemsskaran, låtarna blev fler och Sylvie’s Head hittade ett eget uttryck.

– Det var kul att göra musik som man själv tycker är bra. Vi satt hemma och bara skrev och spelade in och byggde ihop någonting som vi själva ville höra.

Musikaliskt hämtar de inspiration från bland annat det sena 1980- och det tidiga 90-talets fusion av indiepop och klubbmusik i England. Happy Mondays och Primal Scream nämns som influenser, men någon renodlad retrotripp är det inte fråga om.

– Det är en mishmash av saker man lyssnar på. Vi ville åt klubbhållet, men ändå vara ett band som spelar som ett band. Det är inte den typiska Göteborgs-indierocken.

En frustration över den samtida livescenen var också en drivkraft.

– Man kan bli deprimerad av att gå på spelningar för att det bara är tråkigt. Det finns ingen edge. Det var kanske lite tvärtom det vi ville göra.

Trots bandets korta historik har utvecklingen gått fort. Debutalbumet ”Everything is free” släpptes den 15 maj och redan innan dess hann bandet spela utomlands. Förra hösten gick färden till Spanien och nästa vecka väntar ett gig i Portugal. Till hösten blir det dessutom fler spelningar i England.

– Vi stressar inte någonting. Vi kör på som vanligt. Det är jättekul att göra musik och spela musik.

Låtskrivandet sker till stor del tillsammans. Ofta kommer någon med en halvfärdig idé som sedan utvecklas gemensamt i replokalen. Och någon tanke på att slå igenom stort har bandet egentligen inte just nu. 

– Jag vill inte spekulera i fem eller tio år. Förhoppningsvis lever vi fortfarande, haha, eller kan leva på musiken, säger Hannes. 

Den avspända attityden har dock inte satt stopp för kreativiteten, nästa skiva är redan under konstruktion. Musiken skrivs och spelas in parallellt, precis som debutalbumet, som bandet själva producerat och mixat.

För flera av medlemmarna blir Way Out West dessutom ett speciellt sammanhang. Festivalen har de följt som publik, och nu får de själva kliva upp på scen.

Hur beskriver ni själva er musik?

– Groovy, dansant. Rock’n’roll, kul.

Efter en kort betänketid säger någon: 

– Lite elak kanske, och river ner några garv.  

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se