Mänsklighetens mest naturliga och urtida förflyttningsform verkar ha reducerats till narkomannivå. För en 70-talist som förknippar pundande med Stoffe, Kenta och smutsiga kanyler kommer detta som en guldmedalj i obegriplighet. Apostlahästarna är uppenbarligen bara för de utslagna. Dags att vakna upp. Skaffa dig något att åka på!

Sociolekter och ungdomsspråk är spännande. Man kartlägger sociala och språkliga avgrunder exempelvis mellan unga och äldre. Periodvis upplever jag med tiden att dessa blir fler och djupare. Punda? Gå? Frågan är vem som på sikt kommer att minnas det ursprungliga vi brukade göra för att förflytta oss från A till B? (Man placerade den ena foten framför den andra, upprepade rörelsen i längre sekvenser och nådde slutligen någon form av geografiskt mål.)

Å andra sidan borde nya begrepp för detta inte ta oss på sängen. Det har aldrig varit lättare för oss att inte använda benen. Fortskaffningsmedel på hjul verkar yngla av sig som aldrig förr. Att undvika att gå är en lätt match när elsparksflottan härskar på minsta lilla återvändsgata. Själva bor vi i ett skogsbryn och kan från våra fönster se maskinerna blinka grönt mellan tallarna i solnedgången. Mycket idylliskt! Lockropet är entydigt: du tänker väl inte punda i naturen när du lika gärna kan stå stilla och rulla?

Min medelåldersmysiga förvirring är varken bitterhet eller besvikelse. Det räcker att lägga huvudet på sned och småskratta lite för sig själv. Man påminns om sin omoderna pundarbakgrund. Som så många andra började jag punda i ettårsåldern. Att döma av fotografier från min barndom var det en lycklig milstolpe. Under åren som följde förädlades mitt pundande, inte minst tack vare dagliga promenader till och från Lilla Hovåsskolan bakom brandstationen vid Bronsåldersvägen. Jag och mina skolkamrater bodde bakom simhallen och brukade slå följe genom gångtunnlarna. Vi hade Salomonryggsäckar med gympapåsar, pennfack och Game&Watch. Att punda till skolan tog ungefär tjugo minuter men vi hade så roligt på vägen att de kändes som fem.

I tonåren fortsatte mitt pundande i ur och skur. Styr&Ställ, Uber-appar och andra transportredskap var långt ifrån uppfunna. Det hände några helgnätter att vi missade sista buss 83 (senare Express Blå) från Linnéplatsen mot Snipen. Då väntade en själsbyggande asfaltsvandring utmed Dag Hammarsköldsleden. Samtidigt som fötter och ben fick sig en grovmangling lärde jag mig att meditera och tänka högt. I höjd med Radiotorget brukade man överväga en parkbänksövernattning. Mellan Pilegården och Askims torg kom gryningen och med denna hoppet. En sann pundare ger inte upp så lätt! Vi kom alltid hem.

Den mest saknade fasen i min pundarkarriär är onekligen åren som barnvagnspappa. Under dessa månader pundade jag ofta omkring i Slottsskogen där andra föräldralediga pundarfarsor brukade hänga. Vi drack termoskaffe, letade sandlådeleksaker och fixade blöjbyten i buskagen runt Plikta. Sedan pundade jag hem, tog en lur med barnen och lagade middag i lugn och ro. Eftersom vi bodde på Guldheden blev uppförsbacken bakom Engelska parken ett blytungt pundarpass. Med springcyklarna över handtaget vägde dubbelvagnen som ett mindre lokomotiv. Det bästa botemedlet mot utmattning var att slänga en blick på småpojkarna i sitsarna. Oj, vad gött de hade det! När de log mot sin pundarfarsa kom krafterna tillbaka och jag orkade punda hur långt som helst.

Summa summarum: Jag vill påstå att många i min generation har svart bälte i att punda. Därför är jag heller inte blyg för att rekommendera det. Till fots tänker en människa bättre och ljusare tankar. Att promenera är en enastående problemlösningsteknik. Dåre som direktör, doktor som drömmare, gammal som ung – egenskapen att gå finns programmerad i oss allihop. Våga punda då och då!

Glad sommar.

David Hultén

Fotgängare, Hovåsbo och gästkrönikör

Redaktionen

redaktionen@lokalpressen.se