Genom hennes jobb som utrikeskorrespondent på Sveriges radio har hon gett röst åt otaliga människor som sällan blir hörda och som inte har makt att påverka stora beslut, men som lever mitt i konsekvenserna av dessa beslut. Hon har en förmåga att lyfta fram människor som annars ofta reducerats till siffror i statistik eller glömts bort helt och hållet. Hon lyckas i såväl korta nyhetsinslag som längre intervjuer måla upp människors livsberättelser med ord.

Det gör hon även i boken ”Allt har en smak av aska”. I boken låter hon oss möta ett antal personer som på olika sätt drabbats av de senaste årens krig i Gaza. Det är berättelser som gör avtryck, som det gör ont att läsa. Samtidigt så är det som att dessa människor får liv inför mina ögon när jag läser. Jag kan inte värja mig för deras smärta och deras lidande, samtidigt som jag förundras över hur de mot alla odds vägrar ge upp och fortsätter kämpa.

Boken påminner mig också om att vi alla har vår egen berättelse att berätta. Även om vissa saker kan kallas allmänmänskliga och vi har mycket mer gemensamt med många än vi först tänker oss, så är varje människa unik. Ingen människas berättelse den andra lik. Boken får mig också att tänka på alla de människor jag möter. Att var och en av dem har sin egen historia. Någon kanske har förlorat sitt jobb och sökt hundratals nya jobb utan att ens få komma på intervju. En annan kämpar för att få vardagen att gå ihop och står inför det hopplösa valet att köpa en ny vinterjacka till sitt barn eller kunna äta sig mätt. Vissa lever med olika typer av ohälsa, utan att veta när eller ens om det någonsin kommer bli bättre.

Ibland träffar jag människor som satsat allt på en dröm och planerar för att ge sig ut på äventyr de längtat efter i åratal. En del väljer att börja om och pröva något nytt, andra föredrar det välbekanta och den trygghet det ger. Ibland får jag höra en människas berättelse genom andra (oftast inför att jag ska hålla den personens begravning). Det är förunderligt hur olika saker olika personer kommer ihåg när de ska berätta om någon annan. Ofta kommer jag på mig själv med att önska att jag fått träffa och lära känna den personen.

Jag tänker på de där berättelserna när jag läser rapporter om hur många som är arbetslösa eller hur många som dödats i Gaza. När det debatteras längden på vårdköer och antalet skjutningar som ägt rum. Jag förstår att statistik behövs. Jag inser att det är nödvändigt att diskutera lösningar och fatta beslut som gäller många eller alla. Att bygga ett samhälle handlar om att bygga gemenskap och att ta ansvar tillsammans.

Samtidigt så får vi inte glömma att varje människa är mycket mer än en kolumn i ett diagram eller ett nummer i utredning. Dessutom tror jag att vi alla skulle kunna upptäcka en massa intressanta, roliga och viktiga saker om vi tog oss tid att lyssna på varandras berättelser lite mer. Kanske det är något att ta med sig in i det nya året.

Karin Karlsson

Gästkrönikör i Lokalpressen och präst i Råda församling