På John Scott’s i Partille är stämningen redan tjock av fredagspuls när Partypatrullen kliver upp på scen. När Gunnar Janupe trycker igång den gamla Snowstorm-låten "Sommarnatt" känns det nästan som att bjälklaget får ta ett djupt andetag för att hålla ihop. Ett av Göteborgs mest älskade coverband går mot 30 år, men visar inga tecken på att dra ned på tempot.

– Vi lirar väl 150–170 kvällar om året. Två–tre gig i veckan, året runt. Det är inte klokt egentligen… men vi har ju så jävla kul på jobbet, säger sångaren Gunnar och skrattar.

Bredvid honom står basisten Henrik ”Henkan” Thomsen – trygg som ett ankare, precis så som Gunnar beskriver honom.

– Jag tror det är grunden till att man orkar. Vi får jobba med våra bästa vänner. Då räknar man inte timmarna.

Trots tre decennier tillsammans är det knappast någon mysig kompishängsromantik som håller bandet flytande. Snarare praktisk vänskap, humor och ett orubbligt bandliv.

– Vi är fem familjer som har levt ihop i 30 år. Gnisslar det nån gång? Ja. Går det över snabbt? Ja. Det är bara att köra vidare, säger Henkan.

Gunnar nickar.

– Vi ses inte hemma hos varann direkt. Det här – scenen – det är vårt vardagsrum.

Nästa år firar Partypatrullen 30 år. Det är stort. Ändå pratar de om det med samma självdistans som om de diskuterade däcksbyte.

– Det är ju 30 år som coverband. Det är fan inte lite, säger Gunnar.

– Vi hoppas få med några gamla gäster. Vi har ju kompat allt från Mats Ronander till Carola. Det blir nog nån best-of-kväll.

Och ja – en jubileumsöl är på gång.

– Den heter Partypatrölen. Vi är ju för fan i Göteborg, skrattar Henkan.

– En ljus lager som man blir glad av, fyller Gunnar i.

När de pratar om publiken mjuknar båda två.

Henkan berättar om ett möte i fjällen:

– Det kom fram en ung tjej, typ 20. “Jag har kollat på er i Trysil varje år sen jag var liten!”, sa hon. Då känner man ju… helvete, 30 år går fort.

Gunnar fyller i:

– Igår spelade vi för folk mellan 20 och 80. Det är ju det som är grejen. Vi är folkliga. Vi spelar inte för en ålder – vi spelar för stämningen.

Det är Gunnar som läser av publiken. Setlistor? Nej tack.

– Alla kan sjunga och spela. Men det är få som kan underhålla. Jag går upp och känner av rummet. Är det Liverpool? Är det Led Zeppelin? Är det Ingmar Nordström? Man märker direkt.

Henkan nickar igen.

– Där är Gunnar unik. Vi andra följer. Han styr skutan, ibland kör han över oss – men det blir ju rätt.

Båda är 62 nu. De skrattar åt det, men bara lite.

– Vi var aldrig snygga, så det problemet har vi sluppit, säger Gunnar och ler snett.

– Men fan, vi är tryggare idag. Mer harmoniska. Mindre stress. När det är vers så är det vers, inte massa jävla pålägg som när man var 20, berättar Henrik.

Hur länge de tänker fortsätta? Gunnar kliar sig i skägget.

– Tills rösten dör.

– Och jag tills ryggen dör, fyller Henkan i.

Båda skrattar. Men ingen säger stopp.

De har spelat för tusentals på festivaler. Men när frågan om bästa giget kommer är det inget att tveka på:

– Grindstugan. Hundra gig. Regn, sol, blåst – folk kommer ändå. Det är magiskt, säger Gunnar.

Henkan håller med:

– Det är osvenskt nästan. Alla är glada. Alla sjunger. Det är där man känner varför man gör det här.

När intervjun börjar rinna ut hörs sorlet från puben öka. Kvällens publik hittar sina platser.

– Vi får ju inte glömma, säger Gunnar och ställer sig upp, det spelar ingen roll om det är tio eller tusen pers. De som är där ska ha roligt. Punkt.

Och med det stegar de iväg mot scenen – fem goa gubbar, 30 år på vägarna, fortfarande lika sugna på att få folk att le.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se