Vi är olika, men ändå lika
"I mötet med andra har jag upptäckt saker om mig själv som jag tidigare inte tänkt på", skriver krönikören.
Karin Karlsson
Förra veckan hade vi besök hemma hos oss och vår gäst var en rar, fransk tonårstjej. Besöket var en del av ett skolutbyte som min dotters skola ordnar. Hon var väldigt duktig på engelska – vilket jag är tacksam för eftersom jag knappt kan ett ord franska.
Det är klart att det märktes att var en till som skulle rymmas i den inte alltför stora lägenheten, en till som skulle samsas om samma badrum, en till som hade sin uppfattning om hur saker och ting skulle göras, men på det stora hela fungerade det väldigt bra. Det blev inte några stora missförstånd under veckan men visst upptäckte vi saker där vi både tänkte och gjorde saker på olika sätt. Vi är olika, men ändå lika.
Det får mig osökt att tänka på hur tongångarna går i den politiska debatten om migration och integration. I ärlighetens namn tycker jag inte att den handlar särskilt mycket om integration utan snarare hur vi ska kunna få dem som redan är här att åka härifrån. Det talas om återvandringsbidrag, tonårsutvisningar och möjligheten att återkalla såväl uppehållstillstånd som medborgarskap. När det väl talas om integration återkommer de flesta till hur viktigt det är att dela grundläggande svenska, eller i vissa fall västerländska, värderingar.
Trots att jag verkligen har försökt har jag fortfarande inte fått kläm på vilka dessa värderingar är. Jag ser ingen glasklar skiljelinje när det gäller värderingar beroende på vilken nationalitet det står i våra pass eller var vi är födda. Jag har träffat personer som kan visa på sina svenska rötter många generationer bakåt i tiden vars värderingar inte alls stämmer överens med mina. Jag har också träffat personer, både sådana som bara varit i Sverige en kort tid och sådana jag lärt känna när jag besökt andra delar av världen, som jag känner en stark och tydlig samhörighet med. Det har också som läget är nu att barn och ungdomar tvingas lämna sina familjer för att ”återvända” till länder där de knappt aldrig varit och där människor som både har jobb, hus och familj här tvingas lämna Sverige. Är det en grundläggande svensk värdering?
Dessutom har det gamla svenska ordet vandel blivit modernt igen. I alla fall när man talar om hur människor från andra länder borde uppföra sig. Jag har hittills inte hört någon som talar om att en bristande vandel borde få konsekvenser även för oss svenskfödda. Tydligen är det inte vad vi gjort eller inte gjort som är det viktiga. Istället bedöms vi utifrån två skilda måttstockar, och det avgörande vilken måttstock som gäller tycks vara var vi är födda, vilken familj vi kommer från och vilken hudfärg vi har. Är det en grundläggande svensk värdering?
Själv har jag alltid tyckt att det varit spännande att lära känna människor från andra sammanhang, andra länder, andra kulturer. Att samtala med människor som har en annan utgångspunkt eller övertygelse än jag själv. I mötet med andra har jag upptäckt saker om mig själv som jag tidigare inte tänkt på. Det har gett mig nya perspektiv på sådant jag tidigare tagit för självklart. Framförallt har det fått mig att inse att det är långt mycket mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt, att vi är olika, men ändå lika. Borde inte det vara en grundläggande svensk värdering?
Följ oss på sociala medier:
Din enda lokaltidning som kommer på papper och är helt GRATIS!
Lokalpressen, på webben, i brevlådan och sociala medier.
