Och även om jag varken är lika stark eller orkar lika mycket som när jag var som starkast så kan jag inte låta bli att le när hjärnan och resten av kroppen samarbetar medan jag är där. När jag orkar göra lite fler repetitioner än jag hoppats eller en övning känns lite lättare att göra än den gjorde senast.

Så var det inte när jag började gymma. Då var jag tvärtom mest rädd att göra fel. Jag minns särskilt ett tillfälle, jag hade kanske hållit på ett par månader, och en instruktör skulle hjälpa mig att sätta ihop ett träningsprogram. Efter en stund föreslog han att jag skulle pröva några övningar med hantlar. Jag blev helt vettskrämd och försökte förklara för honom att jag inte skulle kunna göra dem.

Jag berättade att jag var livrädd att de där stora, biffiga killarna i hantelhörnan, de som lyfte 25 kilo tunga hantlar som om de vore mjölkpaket, skulle skratta åt mig. Instruktören log lite och sa att jag inte behövde bekymra mig om det. Han sa också att de killarna hade så fullt upp med sig själva och sitt eget att de antagligen inte ens skulle lägga märke mig. Jag vet inte om det var så, men det var i alla fall ingen som skrattade åt mig. Så småningom slutade jag vara rädd. Med tiden har jag också slutat jämföra mig med vad andra gör. Jag gör det jag vill, på mitt sätt, för att jag mår bra av det.

Jag har också insett att jag tycker om att det är en sådan blandning av människor som är på gymmet. Vissa är just så där stora och biffiga, andra ganska små men otroligt smidiga. Vissa springer på löpbandet, andra lyfter frivikter och skivstänger. Vissa är extremt fokuserade, andra verkar prata mer än de tränar. Vissa kommer ofta, andra går några gånger i januari eller hur länge de nu orkar hålla nyårslöftet vid liv. Vissa har hållit på i många år, andra är där för första gången och går lite vilset omkring och vet inte riktigt var de ska börja. Vissa använder träningsmaskinerna, andra använder sin egen kropp som träningsredskap. Vissa tränar med ett tydligt mål och andra gör det för att de behöver det.

Där finns människor i alla åldrar, i olika storlekar och från alla möjliga sammanhang. Vi är och vi gör olika och det är helt okej. Vissa av de som är där har jag pratat lite med, några få vet jag namnet på, men ändå känner jag en känsla av tillhörighet och samhörighet när jag kommer dit.

Jag önskar att jag upplevde att det som lika självklart på fler ställen. Att det fanns många fler ställen där det är okej att vi är olika och gör olika. Sammanhang där det ses som något gott att vi ser olika ut och har olika sätt att uppnå våra mål. Där vi kan känna att vi hör ihop även om vi har olika förutsättningar och olika drömmar. Jag önskar att vi inte glömmer bort att mångfald är både bra, vackert och viktigt. Inte bara på gymmet utan i hela samhället.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se