Jag minns midsommarnatten -94 när Sverige slog Ryssland med 3–1. Jag satt ensam i en hotellsvit i Borås, med sommarnatten stilla utanför och hjärtat som slog hårdare för varje svensk målchans. Det var en sådan där stund där tiden nästan står still – och som man bär med sig resten av livet.

Sedan kom kvartsfinalen mot Rumänien. Straffarna. Nerverna. Tystnaden. Först gör en ung Henrik Larsson 7–6 i straffavgörandet. Och så till slut, Thomas Ravelli som kastar sig, räddar – och skickar Sverige till semifinal. Ett ögonblick som etsade sig fast i en hel generation. När bronsmedaljen enkelt säkrades mot Bulgarien med 4–0 var det inte bara ett resultat – det var en känsla av att allt var möjligt.

Och nu… nu är vi där igen.

Sverige är klart för VM 2026 efter playoffsegern mot Polen. En sådan där match där minuterna känns längre än vanligt, där varje boll är avgörande och där jublet till slut exploderar rakt ut i sommarnatten. Det är de matcherna som skapar minnen. Som bygger tro.

Med Graham Potter vid sidlinjen har något hänt. Det finns en energi, en riktning och ett mod som smittar av sig. Det här laget vill inte bara vara med – de vill något mer. Och vi börjar känna det igen.

För det är det som är mästerskap. Inte bara matcher, utan känslan. Att stanna uppe mitt i natten. Att dela ögonblick med människor man aldrig mött – men ändå känner samhörighet med.

VM spelas återigen i USA (plus Kanada och Mexiko). Bara tanken räcker.

Så nu börjar det, sommaren ska bli varm, Avenyn blir gul och blå och ett land ska gemensamt lyfta elva spelare mot triumf.

Vi ses i natten mot måndag den 16 juni i vimlet när det äntligen är dags igen för “När vi gräver guld i USA”.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se