Skotska regissören Lynne Ramsey duckar inte för obehag och kontrovers, hon slog igenom med fruktansvärt mörka ”Vi måste prata om Kevin” baserat på boken med samma namn av Lionel Shriver, som skildrar en kufisk tonårskilles vansinnesdåd när han mördar hela sin familj, men skonar sin mor, av någon anledning.

Ruggigt stoff må jag säga och även om nya dramat ”Die, my love” inte är lika nattsvart så rör den sig i liknande tassemarker. 

Ett par i 30-årsåldern flyttar ut på landet, Grace (Jennifer Lawrence) och Jackson (Robert 

Pattinson) ska finna tomtebolyckan i en sliten gammal kåk som tillhört Jacksons framlidne farbror. De väntar tillökning och snart nedstiger en liten gosse och allt är frid och fröjd, nej inte riktigt, för under ytan krackelerar Graces psykiska hälsa alltmer efter en förmodad förlossningspsykos.

Faktum är att progressionen sker helt öppet, Grace utvecklar en benägenhet för bisarrt beteende, hon kryper på alla fyra och gläfser som en hyena, stryker omkring på tomten med en kökskniv, slår sönder badrummet och kladdar med schampo på golv och väggar. Det märkliga är att omgivningen inte reagerar. 

En mystisk kille på motorcykel verkar spionera på paret och snart har en otrohetsaffär inletts mellan denne och Grace.

Jackson är ofta i väg flera dagar för att knega på annan ort, och verkar av allt att döma vänsterprassla han också. Mitt upp i allt vankas det konstigt nog bröllop för paret.

Detta är en jäkla soppa och det finns liksom ingenting i den här filmen som känns trovärdigt, genomarbetat eller medryckande. Grace och Jackson är påtagligt slarvigt skrivna karaktärer, deras förhållande är obegripligt för mig, deras uppförande mot både varandra och andra som sporadiskt poppar upp i handlingen bottnar inte i någonting. 

Det enda intressanta är när veteranerna Nick Nolte och Sissy Spacek dyker upp, i små, underanvända roller som Jacksons föräldrar. Plötsligt uppstår en kontext och en historia, en fördjupning av en 

plot och två karaktärer som för övrigt är helt lösryckta från verkligheten, som uppståndna i ett vakuum.

Kanske är det avsiktligt av regissör Ramsey, som även skrivit manuset ihop med två andra. Vad händer med människor när de avskärmas och isoleras, när de utlämnas till varandra, även om det sker under frivilliga former? En stor fråga som filmen lämnar hängandes i luften.

På temat kvinnliga tokstollar kan man med fördel i stället se John Cassavetes ”En kvinna under påverkan” (1974) med briljanta Gena Rowlands i huvudrollen. Ett porträtt som till skillnad från ”Die, my love” är trovärdigt, realistiskt och relevant.

Aron Mikael Sik

aron.mikael.sik@lokalpressen.se