Det är i källarna som livsminnena övervintrar och återfinns av aprilsolen. Och en trappa upp i en fåtölj sitter en änkeman med rullatorn inom räckhåll och trygghetslarmet i en rem runt halsen. Det är vår där ute igen och krokusen tittar fram. Igår ringde det en yngling på dörren. Han ville sälja solpaneler.

Det händer att mannen med rullatorn söker sitt sällskap i teven. Med djup andhämtning stirrar han rakt in i glasrektangeln och förundras över innehållet. I rutan pratar kändisar som är i samma ålder som hans barn och barnbarn. Några har knappt fyllt trettio men de har redan publicerat böcker eller skapat film om sina storslagna livserfarenheter. Trådsmala kroppar med gigantiska läppar har kommit till insikter som omedelbart måste delas med omvärlden.

Mannen med trygghetslarmet grubblar och påminns om vilket långt liv han lyckats leva. Det är en lyx att kunna jämföra nu med då. Morgontelevision fanns ju bara på lördagar förr. Övriga mornar var det testbild med klocka. Och när telefonen ringde var det sällan någon som ville sälja elavtal.

Mannen med rullatorn låter blicken vandra över fotoalbumens ryggar i bokhyllorna. Han har hjälpt sina föräldrar att vara gamla för att sedan begrava dem. Han har hjälpt sina barn att växa upp för att sedan stötta dem när de inbillade sig att de blivit vuxna. Nu för tiden är det mannen med trygghetslarmets tur att få hjälp. Trädgården ligger kvar utanför vardagsrumsfönstren. Rabatterna måste fortfarande rensas och fruktträden ansas. På sommaren måste någon klippa gräsmattan och på vintern ska det skottas en gång till brevlådan.

Men tidsandan har kallnat och förväntar sig en anspråkslös ensamhet. Den räknar med pålitlig hemhjälp, färdtjänst och tydliga doseringsaskar. Mannen med rullatorn får inte glömma bort att klockan är orättvis mot unga människor. För barn och barnbarn är veckodagarna i almanackan alltid för få. Och i trädtopparna blåser en tidsbesparande storm som vill dödstäda alla gillestugor och vindar så snart som möjligt. När det viner i husknutarna måste han barrikadera sig mot nuets ångvält. I förmiddags ringde det på dörren. Det var några tonåringar i lagdräkt som ville sälja strumpor av bambu.

Mannen med trygghetslarmet slumrar till och vaknar med ett ryck när nyheterna börjar. Det sprängs och skjuts i nästan hela världen men i Skåne har den första tussilagon visat sig. Han försöker komma ihåg hur hemtelefonens ringsignal lät innan den tystnade. Nu för tiden kommunicerar folk med sina ficktelefoner. De skickar gula ansikten och händer till varandra. Röda hjärtan betyder på sin höjd ett ”tack”. Han minns en avlägsen ungdom då ett rött hjärta var en kärleksförklaring i brevform till henne som han senare delade livet med. Omsorgsfull handstil på papper var besjälad och han sparade alla hennes svar. Brev, hjärtan och livskamrater har blivit en sällsynt bristvara sedan dess. Men med aprilsolen varje år återkommer de odödliga känslorna på nytt. I mannen med rullatorn vaknar en välbekant längtan: Han vill prata med ansiktena på fotografierna. En liten stund bara. Om tiden bara tillät det. Nu för tiden.

"Hej, hej! Det är pappa. Jaså, du kör dem till träningen. Oj, förlåt. Nej, det var inget viktigt. Vad sa du? Du försvann. Jaha, du ska till gymmet sedan. Nej då, det var inget viktigt. Krama dem från mig."

David Hultén

Gästkrönikör, språklärare och Hovåsbo

David Hultén

redaktionen@lokalpressen.se