Den virala kampanjen tog fart efter avslöjandena om Hollywoodproducenten Harvey Weinstein. Skådespelaren Alyssa Milano uppmanade då kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp att skriva ”me too” i sina statusuppdateringar – för att synliggöra problemets omfattning.

När jag kom till jobbet på tidningsredaktionen dagen efter var det tydligt att något hade förändrats. En dammlucka hade öppnats och från alla håll strömmade berättelser in – vittnesmål om övergrepp, våld och trakasserier, men också om ”oskyldiga” övertramp och systematisk diskriminering. Det var berättelser som kvinnor – inklusive jag själv – tidigare hade tänkt varit för privata för lunchrummet, sådant som bara delades i förtroende.

Plötsligt låg de där, mitt på bordet bland kaffekopparna på morgonmötet. Det var som om vi äntligen insåg att de aldrig varit våra att bära.

Jag och mina journalistkollegor diskuterade ivrigt hur vi skulle bevaka uppropet som spreds som en löpeld genom alla möjliga branscher – inklusive vår egen. Jag minns tydligt känslan av revolution, att detta var något historiskt som skulle eka genom generationer.

Den 8 mars uppmärksammas Internationella kvinnodagen världen över för att lyfta frågor om kvinnors rättigheter och ojämställdhet.

Åtta och ett halvt år senare kan man fråga sig vad som egentligen blev kvar av #metoo och den efterföljande debatten. Blev det någon verklig förändring?

Mycket föll i glömska när medierapporteringen ebbade ut. Samtidigt tycker jag mig kunna se ett öppnare samtalsklimat och en förändrad attityd i jämställdhetsfrågor – där kvinnor tar en självklar plats och där män visar engagemang i stället för att instinktivt gå i försvar.

Många fick en tankeställare när jargonger och strukturer drogs fram i ljuset och började ifrågasättas.

Samtidigt återstår en lång väg mot ett jämlikt samhälle. Och den kampen måste fortsätta, här och nu, varje dag. 

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se