Förr i världen hade man varken frysar eller kylskåp. Man ställde in matvarorna i svala källare eller i isskåp. Sådana isskåp kom i mitten av 1800-talet. Skåpen kyldes av isblock. Mat ställdes in i skåpen och kyldes därinne av isen. Givetvis smälte isen så småningom. En iskarl eller isbärare måste komma med ny is en eller två gånger i veckan.

Under vintrarna sågade man is på sjöarna runt Göteborg. Isblocken lagrades i så kallade islador och bakades in i sågspån, som isolerade blocken från sommarvärmen. På Landvettersjön eller Gröen sågades is, och här fanns tre islador. En fanns vid Prästtjärn eller Prästviken. Denna islada innehades av fiskhandlaren Martin Johansson från Göteborg.

Fiskeribranschen behövde nämligen mycket is för att kyla fisken. Dessutom behövde bryggeribranschen mycket is. Martin Johanssons islada var i bruk in på 1950-talet och revs 1955. Ett stickspår från stationen gick fram till denna islada. Här fanns också ett lokstall med tre ånglok, som stod i Landvetter av beredskapsskäl. Som mest kunde femtio järnvägsvagnar med is köras dagligen från Landvetter och Hindås.

Den andra isladan fanns på den plats, där den kommunala badplatsen nu är belägen. Uppgifterna om själva isladan är få och obestämda, men hembygdsföreningen vet mer om ägaren.

Linda berättar: ”Detta område ägdes av Bror Arvidsson, som 1914 köpte det av sin mor, före detta gästgiverskan Hilda Arvidsson, för 1 200 kronor. På marken byggde han dels Södragården (i slutet på Södragårdsvägen) och dels huset Sjögärdet strax söder om Södragården. Sjögärdet finns inte kvar i dag. Någon gång på 20-talet byggde han också en islada nere vid stranden.

Bror Arvidsson drogs dock med stora skulder, och 1930 var han tvungen att sälja Sjögärdet till ’Bengt på Hallen’, som hade gått i borgen för en del av hans stora lån. 1932 flyttade Bror till Göteborg, och 1935 gifte han sig och flyttade vidare till Malmö. Vi vet inte exakt när isladan byggdes eller när den försvann, men den lär enligt uppgift bara ha funnits under ett fåtal år.”

Den tredje isladan fanns vid Bårekulla och ägdes av Karl Andreasson. Den tillkom i slutet av 1920-talet och var i bruk fram till 1955. Carl Andreasson ägde en lastbil och ett åkeri. Han körde själv isen in till uppköpare i fiskhamnen. Här vid Bårekulla arbetade en kvinnlig anställd vid namn Anna, som även körde lastbil. Hon var med andra ord långt framme i utvecklingen. Hon var tydligen på sitt sätt en emanciperad kvinna.

1950-talet var ett kritiskt årtionde för ”isriket”. Vid denna tid började även vanligt folk skaffa kylskåp. Dessutom blev vattnet i Landvettersjön otjänligt på grund av alla utsläpp. Militären gjorde sig av med gammal ammunition genom att sänka ner den i sjöar och mossmarker. I Landvettersjön nedsänktes omkring 60 trälådor med tändrör. Först i år har man tagit upp alla dessa tändrör. Det säger sig självt, att även gammal ammunition försämrade sjöns vatten.

I Landvetter talade man om islador, men detta ord tycks inte ha använts i Mölndal, där man använde orden isupplag och isbinge. I Landvetter använde man ordet iskrok, men på andra ställen användes det betydligt vanligare ordet båtshake. Ord och benämningar kan alltså skifta från den ena socknen till den andra.

En avsikt med dessa bildvisningar är, att publiken skall bidra med egna minnen. Isupptagningen ligger dock så långt tillbaka i tiden, att nytillskottet av vetande blev ovanligt begränsat. Ibland kände åskådarna igen personer på bilderna, och varje identifierad person ökar bildens värde. En och annan man kom ihåg lokomotiven. Många pojkar kröp nämligen in i lokstallarna för att leka kring dessa spännande lok.

Linda Wannheden vände sig ibland till åskådarna med frågor och fick svar, framför allt om annat än själva isupptagningen. Föredraget och folks minnen spelades in. Ungefär 35 personer hade infunnit sig, vilket är en mycket bra siffra. Landvetters hembygdsförening är dock bortskämd med stor publiktillströmning och tyckte inte, att 35 personer var en hög siffra. Tydligt är icke desto mindre, att bildvisning drar väldigt mycket folk. Bildvisningar är en framgångsmodell för hembygdsrörelsen.

Lars Gahrn

redaktionen@lokalpressen.se