Genom de svarta grindarna rullar en ambulans med blåljusen på. Det tar knappt en minut för den att nå påfarten till E20 från räddningsstationen i Alingsås – en förutsättning för att komma fram i tid.

– Det finns ett mål att alla larm ska nås inom 20 minuter. Ska vi till Vårgårda klarar vi det med råge, och där uppe är vi ofta. Vi har ett stort område att täcka, berättar Julia Tärnqvist.

Hon har arbetat inom ambulanssjukvården i 15 år och beskriver jobbet som det bästa i världen.

– Jag har alltid varit lockad av ambulansyrket. Jag är en person som gillar när det är fart och fläkt och att ha människor omkring mig. Här är ingen dag den andra lik, och det är just det som lockar.

Sedan 2023 delar ambulansverksamheten i Alingsås lokaler med Alingsås och Vårgårda Räddningstjänst i den nya räddningsstationen vid Bälinge. Tillsammans med kollegorna på stationen i Stenkullen i Lerum är de drygt 50 medarbetare.

– Nu har vi varit här i snart fyra år och har superfina lokaler. Det är ljust, fräscht och modernt. Det känns nästan fortfarande som att man drar av plasten på nya grejer, säger Julia Tärnqvist med ett skratt.

Julia Tärnqvist har arbetat inom ambulanssjukvården sedan 2011. År 2015 vidareutbildade hon sig till specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård och började arbeta på ambulansstationen i Alingsås.

Matilda Falk

Av säkerhetsskäl vill Julia Tärnqvist inte uppge exakt hur många ambulanser som finns i området, men beskriver verksamheten som väl rustad.

– Vi har flera dygnsambulanser som rullar, en lättvårdsambulans bemannad med en sjuksköterska. I år har vi även en sjuktransport som kör patienter till och från sjukhus. Sedan har vi en läkarbil som är bemannad med en akutläkare och en specialistsjuksköterska.

Ambulansens upptagningsområde omfattar i första hand Alingsås, Lerum och Vårgårda. Men när akutmottagningen i Alingsås är stängd nattetid blir transporterna ofta längre. Dessutom arbetar ambulansen med så kallad gränslös dirigering, vilket innebär att uppdragen inte styrs av kommungränser.

– Hamnar vi till exempel i Sollebrunn åker vi till Norra Älvsborgs Länssjukhus i Trollhättan eftersom det är närmast. Annars kör vi oftast till Östra Sjukhuset eftersom det går snabbast. Då kan vi få nya körningar i Göteborg. Samma sak gäller om vi kör till Borås – då kan nästa uppdrag bli där eller uppe i Herrljunga, säger Julia.

När många andra stämplar ut för dagen fortsätter arbetet för ambulanspersonalen. Verksamheten är uppdelad i två långa arbetspass – ett dagpass och ett nattpass. Dagspasset inleds med ett gemensamt digitalt morgonmöte där kollegorna i Alingsås och Stenkullen kopplar upp sig.

– Då går vi igenom om det finns några vägavstängningar vi behöver känna till, vilka bilar som rullar och om någon ska till verkstaden eller byta däck. I snitt rullar varje ambulans 30 mil per dygn. Vi blåser också för att säkerställa att alla är nyktra, berättar Julia Tärnqvist.

Mötet fyller också en annan viktig funktion för arbetsmiljön.

– Vi hade tidigare i år en händelse i ambulans-Sverige där en kollega omkom i tjänsten. Sedan dess har morgonmötena blivit ett sätt att stämma av hur alla mår och om det finns något vi behöver vara uppmärksamma på, till exempel efter svåra händelser eller situationer med hot och våld, fortsätter hon.

När radion plötsligt ljuder blir det bråttom. Inom 90 sekunder ska ambulanspersonalen vara på väg. Larmen, eller "körningarna", som Julia kallar dem, delas in i fyra prioritetsnivåer. Den lägsta prioriteten kan exempelvis vara en sjuktransport utan behov av sjukvård.

– Ett prio 1-larm gäller akuta, livshotande tillstånd. Då kör vi med blåljus och sirener. Prio 2 handlar om allvarliga sjukdomstillstånd, men där det kanske inte finns omedelbar fara för liv. Kommer vi fram till patienten och ser att läget är allvarligare än vad som framgick i larmsamtalet har vi mandat att omprioritera, förklarar Julia.

På senare år har antalet olika ambulansenheter blivit fler. Enligt Julia har arbetet också utvecklats från att främst transportera patienter till sjukhus till att i större utsträckning bedriva vård i hemmet.

Matilda Falk

Ett av de vanligaste uppdragen för Julia Tärnqvist och hennes kollegor är patienter som larmat om bröstsmärtor eller andningsbesvär. På väg till adressen får ambulanspersonalen grundläggande information om patienten och kan även ta del av journaluppgifter. Väl framme börjar arbetet direkt.

– Det första vi gör är att reka. Hur ser det ut här? Hur många trappor är det? Är det trångt? Hur ska vi förflytta patienten på ett smidigt sätt? Vi backar oftast in ambulansen för att snabbt kunna åka därifrån om patienten är svårt sjuk eller om situationen skulle bli hotfull, säger Julia Tärnqvist.

Redan innan patienten hunnit säga särskilt mycket har den första bedömningen ofta påbörjats.

– Vi läser av rörelsemönster, andning och hur huden känns. Bara genom att känna på pulsen och huden får man en ganska bra bild av patientens tillstånd, förklarar Julia.

Därefter avgör ambulanspersonalen vilken vård som är mest lämplig. Alla patienter behöver inte åka till sjukhus.

– Vi vill att patienten ska få den bästa vården, och den finns inte alltid på akutmottagningen. För vissa är det bättre med ett extra besök från hemsjukvården eller hemtjänsten, eller en tid på vårdcentralen. Vi hjälper patienten att hitta rätt.

Oavsett vad larmet gäller är samarbete en förutsättning. Dels med räddningstjänst och polis, men framför allt med kollegan i ambulansen. Den bild personalen får via larmcentralen kan förändras helt när de kommer fram, och då behöver planen snabbt läggas om.

– Vi pratar mycket med varandra och gör upp planer tillsammans. Åker vi till exempel på ett hjärtstopp har vi tydliga roller där alla har sina uppgifter, säger Julia Tärnqvist.

Hon återkommer flera gånger till hur viktig kommunikationen mellan kollegorna är. Inte bara under utryckningarna, utan också för att hantera de svåra upplevelser som yrket innebär. En vanlig fråga är vad det värsta hon varit med om är.

– Och det är inte blodet, för blod vet vi vad vi ska göra med. Den blödningen stoppar vi, säger hon med ett tryggt leende.

Det svåraste är att möta människor som lider av psykisk ohälsa, berättar Julia.

– Unga som skadar sig själva eller som inte vill leva. Barn som far illa. Eller hemsituationer där man tänker att här ska ingen behöva bo. Hem där man behöver börja med att städa för att vi ens ska komma in med vår smala bår.

Hon fortsätter:

– Det är sådant som är jobbigt att se. Vi får vara med om väldigt mycket som den som inte jobbar med det här kanske aldrig behöver uppleva. Och som man inte heller vill att de ska förstå. Det är ingenting som gemene man behöver ha på sin näthinna.

Ambulansen är medarbetarnas arbetsplats. För att kunna ge en god vård krävs att både utrustningen i vårdutrymmet och själva fordonet fungerar som de ska. Det handlar om allt från medicinsk utrustning till däck och annan fordonsutrustning.

Matilda Falk

Att hjälpa människor är en av yrkets starkaste drivkrafter – men ibland infinner sig också en känsla av hopplöshet och otillräcklighet, berättar Julia.

– Ibland åker vi ut till patienter där vi har varit många gånger tidigare och där vår vård inte har hjälpt. Då kan man åka därifrån och tänka att vi nog snart är tillbaka igen. Det är då jobbet är som svårast, när man känner att man inte räcker till. Men det handlar om att samhället ser ut som det gör. Det är ingen perfekt värld.

Då kan man inte annat än att hoppas, erkänner Julia.

– Men jag kan inte trolla, utan bara göra så gott jag kan och hoppas att det räcker för stunden. Att vi den här gången kan hjälpa patienten och att det blir vändningen.

Det är under de långa arbetspassen i bilen och i samtalen med kollegorna, som det finns tid att bearbeta det man varit med om. Julia menar att just det är en av ambulansyrkets styrkor.

– Jag har varit med om mycket som har berört mig personligen. Saker som har fått mig att må dåligt. Så pass att kollegor har reagerat. Men man får stöttning av varandra och av arbetsgivaren. Och jag har inte varit med om någonting som har fått mig att tänka att jag inte vill jobba med detta. Det är världens bästa jobb!

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se