Är detta en renodlad hyllning till Cornelis på gång?

– Vi gjorde nyligen en renodlad Cornelisföreställning på Grünewaldssalen i Stockholm och när vi sedan sa att vi skulle på turné sa jag att jag ville plocka in lite “trubbel”, så som Olle Adolphson, Monica Zetterlund, Py Bäckman och lite Povel Ramel. Vi vill vara lite fria och då blir det lite nya kollisioner och nya möten där man blandar både texters innehåll och vad de berättar, säger hon.

Kan du ge något exempel?

– Jag har skrivit en ny text till ”Balladen om Cecilia Lind”, där jag väver in den i originalet, och påstår väl mer eller mindre att vi alla har haft en Cecilia Lind i våra liv. Antingen att vi varit en, eller blivit utsatt för en, och det tycker jag är intressant att reflektera över. Otroheter är faktiskt något som vi är med om, eller utsätter varandra för, och där blir texten inte bara gullig, utan även lite djup.

Det kvinnliga berättandet verkar ligga dig varmt om hjärtat, stämmer det?

– Det är väldigt vanligt att man gör Cornelis utan och innan, men jag känner också att mycket det som Monica har gjort som satt en kvinnlig touch på att plocka fram texter som inte bara handlar om kvinnorna, utan där kvinnan berättar. 

Ni beskriver föreställningen som humoristisk och musikaliskt akrobatisk, hur mycket fysiskt utspel blir det i numren?

– Jag gör ett nummer där jag spelar Kalle Tappinen, en härlig finsk man, som trasslar ihop sig med sitt liv och sin fru – och blir bedragen. I det numret fastnar jag med Tappinens rock i en stol och snurrar in mig i den, vilket gör att låten inte bara blir en låt, utan att det faktiskt blir lite kul att titta på också. 

Det låter väldigt mycket som Sally när du beskriver detta?

– Ja, den är lite snubbel, säger Maria och skrattar hjärtligt. Hon fortsätter: 

– Jag vet inte om jag ska ha med Sally. Jag står och funderar på det, men hon tar ofta så lång tid på sig och har svårt för att bara göra något litet. I nuläget ser det därför inte ut som att hon kommer att ta plats i den här föreställningen.

Men någon som kommer att vara med på scen är Bengan Janson?

– Ja! Bengan är en underbar dragspelare och en fantastisk artist och sångare, men framför allt är han världens go’aste kamrat. Vi båda ser fram emot att få göra det här och vår ambition är att, tillsammans med vår favoritpianist, Arvid Svenungsson, göra gamla texter på ett nytt sätt genom att vrida och vända på dem och se hur många fler nyanser det finns i berättandet. 

Hur mycket Maria är det i föreställningen och hur mycket är det karaktärer?

– Maria kommer att vara genomgående, där jag lånar ut Marias tankar till olika karaktärer. Sen är det inte en Shirley Valentine eller pjäs, utan det är verkligen mina tankar och idéer om texter och var vi är i livet. Jag och Bengan kommer att vara oss själva, men jag kommer nog att dra på mig en och annan mössa för att beskriva ytterligare en dimension av att vara kvinna, eller människa. Och det är lite läckert också att kunna göra det.

Ni spelar på Storan, men också på Kungsbacka teater?

– Ja precis. Storan är redan välfylld och närmast sen är Kungsbacka, vilken vi räknar med att sälja ut i och med närheten till bland annat Göteborg. Vi håller på att lägga en turné för våren där vi rör oss lite högre upp i landet.

Hur känns det att spela på hemmaplan?

– Det känns fantastiskt. Stockholm är mitt hem, men mitt hemma är Göteborg.

Känner du dig fortfarande som en göteborgare?

– Då jag växte upp på Hälsö känner jag att jag är någonstans på färjan mitt emellan öarna och Göteborg. Jag är väldigt mycket Göteborg i min personlighet överlag.

En sista fråga, även om inte Sally kommer, blir det ändå någon minimotorbike?

– Nej, den kommer tyvärr inte med, säger Maria efter ett stort skratt och tillägger:

– Men det kommer att bli kul, det kan jag lova!

Helena Fredriksson

helena.fredriksson@lokalpressen.se