Här möts Petter Larsson från Rävlanda, Jerker Rellmark rån Göteborg och Anton Steensland från Uppsala – tre entusiaster med ett gemensamt intresse: progressiv rock. Eller prog, som de noga poängterar. Med ett G. Inte två.

– Det är en väldigt seriös och nördig genre, säger Petter Larsson.

– Och vi försöker väl närma oss den med ganska mycket humor.

Det hela började ungefär som många andra moderna kulturprojekt: i en Facebookgrupp.

Jerker och Petter hade varit vänner sedan barnsben och pratat musik i princip hela livet. I en Facebookgrupp för progfantaster dök Anton upp – och diskussionerna blev snabbt lika långa som de var nördiga.

– Vi höll på att tjata lite i gruppen och tyckte att Anton var ganska rolig, berättar Jerker Rellmark.

Så småningom väcktes tanken: Varför inte spela in snacket?

– Jag tänkte först fråga Anton, säger Jerker Rellmark. Och när han var på så tänkte vi att vi kunde fråga Petter Larsson också. För vi tre har kul tillsammans.

Anton blev minst sagt överraskad.

– Jag blev väldigt smickrad när de frågade. Men jag kunde egentligen ingenting om poddar, så jag var nog mest rädd för själva formatet, säger han.

Ett år senare har rädslan ersatts av något helt annat: ett stadigt växande antal lyssnare och ett flöde av diskussioner varje gång ett nytt avsnitt släpps.

Varannan söndag kopplar trion upp sig och spelar in ett nytt avsnitt. Formatet är enkelt: de väljer två album, går igenom låtarna, diskuterar bandets historia – och sätter betyg.

Enkelt i teorin. I praktiken kan diskussionerna ta oväntade vägar.

– Jag insåg att vi hade en tid att fylla i ett avsnitt, så jag kom på att göra ett quiz för Jerker och Anton om David Gilmours solo i "Comfortably Numb" ställt mot Steve Hacketts solo i "Firth Of Fifth", erkänner Petter Larsson.

– Tanken hade slagit mig ”hur länge har David Gilmour exakt bara spelat just DET solot, och likadant med Steve Hackett – och tänkte att det förmodligen, högst troligt finns många fler än mig som är intresserad av det”, så jag gjorde ett quiz av det. 

Det är långt ifrån ovanligt att podden landar på runt 90 minuter. Och lyssnarna verkar uppskatta detaljerna.

– Många lyssnar på albumet först, sen på oss, och sen kanske de lyssnar igen, säger Larsson.

Det händer också att folk gör tvärtom.

– En del säger att de hellre lyssnar på oss än på skivan, säger han och skrattar.

Det märkliga är att Vaxkabinettet faktiskt aldrig spelar någon musik i podden.

Det är inte ett konstnärligt manifest – utan en teknisk detalj.

– Det är Spotifys fel, säger Petter Larsson.

Men det har blivit en del av konceptet.

Lyssnarna får själva välja om de vill sätta på skivan före, efter eller mitt i diskussionen. Podden fungerar nästan som ett slags kommentarspår till gamla vinylplattor.

– En del lyssnar på en låt, pausar, hör vad vi säger och fortsätter sen, säger Jerker Rellmark.

Progressiv rock kan ibland uppfattas som en ganska högtidlig genre. Långa låtar, komplicerade taktarter och band som ofta tar sin egen konstnärliga betydelse på stort allvar.

Just därför försöker Vaxkabinettet ha lite distans.

– Det är okej att skoja om det också, säger Anton Steensland.

– Det är ju egentligen inte finare musik än någon annan bara för att vi gillar den.

Den inställningen är en del av poddens charm. Där vissa progforum kan bli rena tävlingar i vem som kan mest, försöker Vaxkabinettet hålla samtalet öppet.

– Jag kan ju egentligen ingenting, jag kan inte spela musik eller någonting, säger Petter Larsson, med ett skratt.

Istället står han för trams och spontana infall, medan de andra två gärna analyserar ackordföljder och taktartsbyten.

– Det är nog den blandningen som gör att det funkar. Samt att vi egentligen, allt som oftast inte alls är överens. Det ger lite tuggmotstånd, vilket är roligt, säger han.

Podden har några hundra lyssnare per avsnitt och en liten, engagerad grupp följare på Facebook.

Varje onsdag lägger de ut en bildgåta där lyssnarna får försöka lista ut vilken skiva som kommer diskuteras nästa gång.

– Det är kanske tio–femton som verkligen är med och hugger, säger Larsson.

Men det räcker långt.

I Sveriges musikpoddsranking ligger Vaxkabinettet runt plats 70.

– Vi ligger faktiskt före några ganska stora namn, säger Anton Steensland nöjt.

En viktig detalj måste också redas ut.

Prog – med ett G – är progressiv rock: Genesis, Yes och Marillion.

Progg – med två G – är den svenska 70-talsvänstern med Nationalteatern och Hoola Bandoola Band.

– Det är ett väldigt illa valt ord att kalla det samma sak, konstaterar Anton.

För Vaxkabinettet är det alltså prog som gäller.

Men gränserna kan vara flexibla. I podden har de även pratat om artrockartister som David Bowie, Kate Bush, Talk Talk och Peter Gabriel, de mer nördigt smala Gong, Magma, Cardiacs och italienska Premiata Forneria Marconi till genrens giganter i form av Pink Floyd, Marillion, Jethro Tull, Yes, King Crimson, Gentle Giant, Genesis och neoprogressiva IQ. 

Till och med Kiss har slunkit igenom.

– Den räknas nästan bara för att det var Kiss. Men det var deras mest progressiva album, det tämligen utskällda temaalbumet Music From The Elder, säger Petter Larsson.

Vad händer härnäst för Vaxkabinettet?

Planerna är fortfarande i idéstadiet, men tankarna finns där.

Kanske livepodd på nätet. Kanske ett framträdande på någon progfestival.

Eller något ännu mer nördigt.

– Jag skulle vilja att Vaxkabinettet skulle vara förband till ett stort band, säger Petter Larsson och skrattar. 

Tanken är att de skulle sitta på scen och prata om bandet – precis innan konserten börjar.

Ett slags uppvärmning i ord istället för musik.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se