Vem tänker på uranet?
Det ställs stora förhoppningar världen runt kring kärnkraften som den nygamla energikällan som ska rädda oss från koldioxidutsläppen och som ska klara den stora serverutbyggnaden som bland annat AI medför. Med dagens uranproduktion (~60 000 ton/år) räcker de kända reserverna i hundra år. Fördubblas kärnelproduktionen räcker bränslet i femtio år, kortare än reaktorernas livslängd.
Räknar man bort diktaturerna Kazakstan, Ryssland och Niger försvinner en tredjedel av tillgångarna av brytbart uran. I dag står Kazakstan för 40 procent av världsproduktionen och Ryssland för mer än 40 procent av anrikningen till bränsle.
Om kärnkraftsutbyggnaden tar fart kommer efterfrågan på bränsle att öka och därmed priset. Då kommer Ryssland att gynnas av prisuppgång och efterfrågan. Svenskt uran då? Det brytbara svenska uranet ligger i en bergart som heter alunskiffer. Denna finns i Västgötabergen, i Närke och Norrland, främst i Jämtland.
Ett problem i det politiska sammanhanget är att alunskiffer innehåller en stor andel olja, så stor att alunskiffer användes som bränsle till kalkbränning och för att framställa fordonsbränsle under kriget. Det blir mycket svårt och dyrt att få ut uranet ur alunskiffern utan att orsaka stora koldioxidutsläpp. Därmed kan inte kärnkraft driven av svenskt uran bli koldioxidfri. Drömmen om kärnkraften som lösning på energikrisen sjunker snabbt.
Stefan Bydén
Följ oss på sociala medier:
Din enda lokaltidning som kommer på papper och är helt GRATIS!
Lokalpressen, på webben, i brevlådan och sociala medier.