Romanens utgångspunkt är enkel men oroande: Vad händer om de tendenser vi redan ser i dagens västerländska samhällen tillåts fortsätta utan motstånd? I "Wellhaven" har ambitionen att skapa ett perfekt samhälle lett till motsatsen. Ett misslyckat klimatexperiment har svept in staden i kvävande svavelsmog, och i dess spår har en totalitär regim vuxit fram – administrerad av en allsmäktig artificiell intelligens.

I centrum står Arek Peterson, en lojal administratör som av en slump upptäcker märkliga anomalier i stadens kod. Det blir startskottet för en resa från lydnad till motstånd, där Arek tillsammans med andra dissidenter långsamt nystar upp en lögn långt större än de kunnat ana. Kampen mot regimen, dess AI Whai och dess botarméer är både nervkittlande och tankeväckande, och stundtals obehagligt nära vår egen verklighet.

Boken rör sig ledigt mellan högteknologiska idéer och klassisk dystopi. Här finns riskabla försök att integrera människa och AI, nanoprintbotar, dödliga substanser och sprängämnen, men också resonemang om övervakning, makt och vad som händer när ansvar överlåts till system som inte längre går att ifrågasätta. Med svart humor och satir ifrågasätts tron på det ”felfria” samhället.

I texten anas tydliga influenser från både klassisk dystopisk litteratur och samtida samhällsdebatt.

Vilka författare och berättelser har format din bild av dystopin som genre?

– Svårt att inte nämna George Orwell och Aldous Huxley. Deras mest kända dystopier – Orwells förtryckande övervakningsstat i "1984" och Huxleys mjuka förslavning i "Du sköna nya värld" – skiljer sig åt i metod, men de delar samma otäcka kärna. Dessa fick den tonårige mig att grubbla mycket kring hur förtryck kan maskeras som antingen omsorg eller nödvändighet, och hur samhällen – omärkbart – kan riskera att glida i en oönskad riktning, säger författaren Johan Persson som bor i Öjersjö.

När du skrev "Wellhaven", var det någon särskild samtidsfråga som fungerade som gnista för berättelsen?

– Det skulle i så fall vara frågor som rör demokrati och yttrandefrihet. För att demokrati ska fungera som det är tänkt krävs en långtgående yttrandefrihet. Min upplevelse är tyvärr att denna ofta naggas i kanten av “välmenande” lagstiftning från politikerhåll och utelämnande av “obekväm” fakta i stora mediers rapportering av olika samhällsfenomen. Det kan leda till stora problem på lång sikt, varför det är viktigt att de som tycker eller tänker annorlunda är beredda att göra sina röster hörda.

Var går gränsen mellan satir och allvar när man skriver om framtiden som känns obehagligt plausibel?

– För att skapa satir tänker jag att man behöver utgå från en kärna av sanning – ett konstaterande – som läsaren är beredd att hålla med om. Om man sedan med ett logiskt resonemang kan visa på en absurd konsekvens som följer på detta, då har man lyckats. Mig förefaller det tyvärr ofta som att verklighetens absurda konsekvenser utelämnas i offentligheten “för den trevliga stämningens skull”. Det gör det nästan oroväckande lätt att satirisera över vart vi riskerar hamna.

"Wellhaven – svavlet och lögnen" är en roman som inte nöjer sig med att underhålla. Den vill skava, väcka frågor och få läsaren att fundera över vilka val vi gör i dag – innan smogen ligger tät även utanför fiktionens bergmassiv.

Boken släpps 18 februari.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se