DHR företräder vuxna personer med nedsatt rörelseförmåga. Många lever i ett samhälle där värde fortfarande kopplas till funktion och prestation. Det påverkar bemötande, förväntningar och vilka liv som tas på allvar. Teknik i sig är inte problemet. Tvärtom har den varit avgörande för ökad självständighet och delaktighet. Men teknik är aldrig neutral. När AI används i frågor som rör identitet, livsval och mening måste vi förstå vilka normer den bär med sig. Samtidigt har mänsklig kontinuitet minskat. Kontakter inom vård och rehabilitering är ofta korta. Samtal om livets större frågor hinns inte med.

Psykosocialt stöd ges som punktinsatser – inte som långsiktiga relationer. I det tomrummet kliver AI in. Den finns tillgänglig, tar sig tid och upplevs som lyssnande. Problemet är inte att människor använder tekniken – utan att den riskerar att ersätta mänskliga relationer, utan att kunna ta ansvar för konsekvenserna. När samhället redan präglas av föreställningar om funktionsnedsättning som begränsning finns en risk att dessa bilder reproduceras – inte öppet, utan som subtila undertoner i samtal som aldrig ifrågasätts. Detta är en fråga om mänskliga rättigheter. Rätten till ett gott liv på egna villkor gäller också i en digital samtid. När teknik tar plats i människors liv måste den vila på principen om alla människors lika värde. Ansvaret ligger inte hos individen. Det ligger hos politiken och de aktörer som formar systemen.

När psykosocialt stöd och långsiktiga insatser monteras ned samtidigt som digitala lösningar lyfts fram som ersättning, skapas ett vakuum. Och tomrum fylls alltid. I dag fylls det ofta av AI – inte för att den är bäst lämpad, utan för att den råkar finnas där. Frågan ett valår är därför vilket ansvar politiken är beredd att ta för att mänsklig närvaro inte ersätts av teknik.

Åsa Strahlemo, Förbundsordförande DHR

Lars-Göran Wadén