Man hade vid renoveringen haft mycket att förhålla sig till, så att det gamla husets konstruktion respekterades. Entrén med reception har en viss värdighet över sig. Gott – så långt! Men bakom kulisserna döljer sig något helt annat. På många arbetsplatser har man börjat frångå kontorslandskap, eftersom de inte fungerar särskilt väl. I det läget satsar man på just kontorslandskap i Alingsås. Minst sagt märkligt! Man möts av stora salar och så en del mindre rum, som man kan boka om man behöver arbetsro. De mindre rummen kan man bara boka för stunden. Det lär bli kö till dem.

Det genomgående intrycket i hela inredningen är ett under av tristess – med små arbetsytor och skärmar däremellan i de större salarna. Mantrat för att sälja in denna arbetsmiljö är att arbetsplatsen ska vara en mötesplats, där man ska träffa folk från andra förvaltningar, vilka man annars inte stöter på. Det mantrat är förstås bara en omskrivning för att spara lokalyta. Hur vissa människor kommer att må i dessa kontorslandskap har man knappast ägnat någon särskild tanke. Man kan även föreställa sig en kapplöpning varje morgon till de bästa arbetsplatserna. Bristande effektivitet och stress borde bli resultatet. Inte bara stress utan också tristess!

Färgsättningen följer samma trista princip: allt är vitt, grått, blekgrönt, blekbrunt och återigen blekt. Enbart en trist och kall öken. De stora vackra fönstren har som enda dekoration en vit, knappt synlig rullgardin, som kan dras ner vid behov. Inga gardiner, som både skulle ha kunnat sätta färg på rummen och dämpa ljudnivån. Den enda egentliga färgavvikelsen är – vad jag kunde se – några mindre ytor med gamla tegelväggar, som fått bli kvar. Till och med de mindre arbetsytorna känns ödsliga. De personliga tillbehören förvaras i typ ett elevskåp. Kan man känna arbetslust i denna miljö?

I denna enahanda inredning har 300 kommunanställda sin arbetsplats. Alla människor har som bekant olika behov. Varför inredde ni inte vissa rum i en mer koloristisk anda med klatschigare och djupare färger? Då kunde de anställda ha valt i vilken omgivning de arbetar bäst och kanske får ut mest av sin arbetstid. Det är inte utan att en av de stora salarna idag påminner om den miljö konfektionssömmerskorna arbetade i under Kabom-tiden. Med den här enformiga inredningen hade jag valt hemarbete i största möjliga utsträckning. Hur lång tid kommer det att ta innan det går upp för de bestämmande att den här inredningen inte var den optimala? Och till sist: Hur många miljoner av den totala renoveringskostnaden på 300 miljoner har gått till detta sterila inre?

Förfärad