Ord som uttalas i samband med lögner och svek, övergrepp och oförrätter. Ord som vi säger för att såra någon annan eller för att ge igen. Ord som sägs när inga andra ord räcker till. Ibland händer det att vi ångrar oss efteråt, men då är det oftast för sent. För sagt är sagt. Eller?

Det är naturligtvis möjligt att be om förlåtelse och förlåta även den som sagt att hen aldrig kommer att förlåta. Däremot är förlåtelse ingen mänsklig rättighet. Det är inget vi kan kräva eller tvinga oss till. Det är inte något som bara händer av sig själv, tvärtom är det något som kostar på. Det är svårt både att be om förlåtelse och att förlåta. Vi förmår inte alltid att utan vidare dra ett streck över det som varit och låtsas som att det aldrig har hänt. Förlåtelse är något som tar tid. Det krävs en vilja att försöka laga det som gått sönder. En önskan att bygga upp förtroendet på nytt. En längtan att hitta tillbaka till varandra och ge tilliten en chans att växa fram igen. 

Vi vet alla att vi gör fel och sårar andra människor ibland. Det kan vara medvetet eller omedvetet. Det kan bero på att vi bara ser vårt eget perspektiv och det leder till att andra drabbas. Det kan vara så att vi har de allra bästa intentioner och ändå blir det galet för dem omkring oss. Alldeles oavsett hur det blev fel så är förlåtelse viktigt för oss människor och för våra relationer till varandra. Däremot glömmer vi ibland bort att det inte bara har betydelse för den som blir förlåten utan att det är minst lika viktigt för den som får möjlighet att förlåta. En ärligt menad ursäkt kan göra all skillnad i världen för hur vi ser både på den andre och på oss själva.

Men vad ska vi göra när det inte finns någon som är beredd att säga förlåt? När det inte finns någon som vill kännas vid att hen skadat oss? Eller tvärtom när det är vi som inte vill inse vad vi gjort? Vad ska vi göra när vi inte förmår att förlåta den andra även om vi önskar att vi kunde? När det är vi själva som skadar och förstör det som är viktigt för oss? När någon hinner dö innan vi rett ut de oförrätter som fanns mellan oss? När vi kommer till den punkt när vi tvingas inse att livet inte blev som vi tänkt, önskat eller hoppats på.

Jag tror inte det hjälper att blunda för såren och ärren inom oss utan att vi behöver hitta ett sätt att försonas med att de finns där. Kanske kan vi använda vår erfarenhet för att hindra att någon annan råkar ut för samma sak eller vara ett stöd för den som redan gjort det. Kanske är det möjligt att det vi upplevt gör att vi kan uppskatta annat i våra liv på ett sätt som vi inte gjort annars. Kanske kan det växa upp något nytt ur det trasiga. Kanske kommer det som hänt vara ett sår som aldrig riktigt läker, men att vi på något vis lär oss att leva med det och det är gott nog.

Karin Karlsson

redaktionen@lokalpressen.se