Valet är över. Politikerna har fått väljarnas förtroende för fyra år – 48 månader. För barnen fortsätter skoldagarna, oavsett vilka löften som gavs. Min familj har kämpat för våra barns skolgång genom två valrörelser. Vi hör löften om trygghet, studiero, mindre klasser och tidiga insatser. För oss är det ingen valfråga. Det är vårt liv. I februari 2025 framförde jag ett formellt klagomål till Alingsås kommun om bemanningen vid Stora Mellby skola. Inte för att skuldbelägga rektorn eller lärarna, utan för att få svar på hur kommunen stöttade skolan. Verksamhetschefen bekräftade svårigheterna att få tag på vikarier.

Jag efterfrågade en konkret handlingsplan. Svaret blev att klagomålet var besvarat, men att frågan levde vidare. I juni 2026 beskrevs hur brist på personal och lokaler begränsade möjligheten till undervisning i mindre grupper. Lärare och rektorer kan inte trolla fram resurser. Ansvaret måste också sökas hos dem som beslutar om skolornas förutsättningar. Det är som att hålla en presenning över barnen när det regnar. Är den full av hål hjälper det inte att kräva att den som håller i den anstränger sig mer. Någon måste laga hålen. Socialdemokraterna vill ha mindre klasser i lågstadiet. Centerpartiet talar om tidiga insatser och att ingen elev ska känna att skolan gett upp. Moderaterna lyfter trygghet och studiero.

Men hur ska löftena förverkligas även i små skolor? I juli skrev jag till tretton förtroendevalda. Tre svarade, däribland barn- och ungdomsnämndens ordförande Thomas Thim. Jag erbjöd mig att komma till kommunfullmäktige, inte för att begära förmåner för mina barn, utan för att hjälpa politikerna se människorna bakom budgetar och lagtexter. Barnet som med en extra resurs äntligen känner att det lyckas. Läraren som får möjlighet att räcka till. Och barnet med samma behov som riskerar att inte få motsvarande stöd på en mindre skola. På en liten skola ger färre elever en mindre samlad elevpeng. Men behovet av lärare, lokaler och stöd minskar inte nödvändigtvis i samma takt. Barns behov blir inte mindre för att skolan är liten.

Vi föräldrar ska enligt skollagen se till att barnen fullgör skolplikten. Men hur får man ett barn till skolan när det gråter av oro och inte känner sig tryggt? Vi kan stötta och samarbeta. Vi kan inte själva anställa personal eller skapa en fungerande lärmiljö. Kommunen ska fördela resurser efter elevernas olika förutsättningar och behov. Hur kompenseras små skolors förutsättningar? Vilka behov har skolorna lyft? Vilka beslut har fattats och hur följs resultaten upp? Jag vet hur vår verklighet ser ut. Nu vill jag veta hur er ser ut. För politikerna är rösterna räknade. För barnen fortsätter vardagen.

Johan Ahlgren, förälder i Alingsås kommun