Check på alla boxar – det här är musikalen "De’ e’ det här vi kallar kärlek".

Självklart är det Lasse Holms hits som driver handlingen framåt, men kanske är det ändå rollprestationerna och dialogen som glänser allra mest. Robert Rydberg som Vikström är otroligt rolig, Magnus Skogsberg som Alexander Hermelin får spela ut rejält, och det unga kärleksparet Rebecka Landing (Pamela) och Daniel Stigberger (Viktor) känns äkta – man tror nästan att de lämnar Partille Arena som ett riktigt par. Övriga i ensemblen håller också högsta klass. Frida Bergh, i rollen som Eloise Dufva, sjunger bäst av alla – och det säger inte lite.

Upplägget är klassiskt enkelt: Olycklig kärlek, en talangtävling, saknade familjemedlemmar, en återförening – och till slut blir allt bra när sista tonen klingar ut.

Året är 1985. Melodifestivalen är på väg utför och tappar tittare. Sveriges Television gör därför en storsatsning med den största talangtävlingen någonsin. Nu är den på väg till den lilla staden Målinge. På gatorna, i hemmen och i butikerna förbereder man sig för den stora showen som ska sätta Målinge på kartan. Mitt i förberedelserna dyker en rad obekanta personer upp, och den invanda småstadslunken sätts snabbt ur spel.

Första akten bygger upp spänningen fram till själva tävlingen. Extra fint blir det när Partilles stolthet, Arvingarnas låt "Pamela" från 1997, får en framträdande plats. Även Henrik Åbergs "Bara en clown" blir otroligt snygg med tre körsångare vid mikrofonstativ mot en blå bakgrund.

Efter en lite för lång paus – som ändå gör gott då stolarna på parkett är ohyggligt obekväma och borde ha bytts ut redan på 80-talet – är det dags för akt två och själva showen Rizing Star. Den inleds med ett hysteriskt roligt intro av Vikström, som med grov dialekt får publiken att kikna av skratt.

Akten blir som en timmes talangshow, varvat med korta klipp från vad som händer bakom kulisserna. Det är rappt, kul och riktigt snyggt. Självklart går allt bra – alla blir vänner, hittar kärleken och det hela avslutas med en storslagen pizzafinal till tonerna av "Canneloni Macaroni". Sedan får publiken ställa sig upp, sjunga med och fotografera hur mycket de vill.

Detta är en musikal för dem som växte upp med "Grease", lyssnade på "Tracks" i P3, köpte sin första freestyle och använde alldeles för mycket hårspray. Det går inte att ogilla det som presenteras under drygt tre timmar – snarare vill man ha mer. Fixa ett filmmanus, och 2026 års kioskvältare hade varit given.

Särskilt värt att lyfta är scentekniken med ljud och ljus, den välskrivna och roliga dialogen samt koreografin till "Inget stoppar oss nu" i akt två, signerad Elena Franzén – en hyllning till tidig breakdance. Nando Fuentes Vargas, som pizzaägaren Gunnar Armani, är också härligt karismatisk.

Lokalpressens reporter är golvad. Plötsligt känns det som att man är 17 år igen, och den där nostalgiska lyckan är påtaglig. Fem tuperade luggar – allt annat vore orättvist.

Mycket var bättre förr. Då hade du läst den här texten i en dagstidning på papper – men du kan göra det även idag hos oss på Lokalpressen. En del saker är fortfarande väldigt bra. Precis som "Dé e’ det här du kallar kärlek".

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se