Discofeber, klubbkultur och skumbad
"Den som inte vågar något vinner ju som bekant inte heller något", skriver krönikören.
Denny Bågenholm
60-talsmusiken med engelska band som Beatles, Rolling Stones och Kinks sköljde över våra tonårskroppar som en ocean av Rock and Roll. Men under 70-talet blev en ny amerikansk musikrörelse dominerande på dansgolven.
Radion som tidigare spelat musik dominerad av manliga vita kvartetter med elgitarrer svängde över mot en mera mångkulturell mix. Diskjockeyn blev plötsligt som cirkuskungen och dompterade ett hav av vilda djur i extas under discokulans regnbågsfärgade ljusreflexer. Gustavus Adolfus på Kungstorget som ett exempel kunde bjuda på bensträckaren – ”Le Freak”, med Chic.
Så kom discofebern i gång på allvar 1977 med filmen ”Saturday night fever” som handlar om en tonåring från Brooklyn som såg en väg ur en ganska blek vardag genom att bli disco-kung på lördagskvällarna. Inte alls som Nationalteatern såg dansen (eller vindrickandet) på ”Vågen” som ett försök att mana fram en tjej ur tomma intet som bara skulle falla rätt ner i famnen på grabbgänget. Den som inte vågar något vinner ju som bekant inte heller något.
Här krävdes att med Bee Gees musik i bakgrunden vittja spargrisen på exakt 800 spänn (som tur var hade man läst Lyckoslanten som barn) vilket räckte till en Van Gils-kostym som såg lite ”Tony Manero” ut. Givetvis skulle discolooken kompletteras med en skjorta som hade långa snibbar och gärna något glittrigt krås runt halsen samt utsvängda byxben. Kungsgillet (efter att ha hetat Cue Club en kortare tid) på Kungstorget i Göteborg blev ett av de hetaste dansställena. Där kunde du svinga på höfterna precis som John Travolta (Tony) och Karen Lynn Gorney (Stephanie) hade visat upp på bioduken.
Redan 1966 hade Styrbjörn Colliander och Fabian Karlsson startat upp Cue Club som då låg på Norra Larmgatan, sedan på Köpmansgatan och slutligen vid Kungstorget 1971. Cue Club var stället som nådde de allra hetaste artisterna. Bland annat var det till Köpmansgatan Jimi Hendrix gick efter sin spelning på Liseberg 1967. Gustavus Adolphus som det senare hette var som en motpol till den vänstervåg som präglade Göteborg på 70-talet med lite uppnäst, snobbig image.
Att riktigt skruva upp 70-talets nostalgilampa måste heta ”STUDS”. Där hade Chalmers studenter mötesplats med Göteborgs Universitetsstudenter och under ett tjugotal år var det studentgöteborgs mesta festplats, På Kåren, bjöds det på skumbadsklubbar och 70-talsdiskon där den då unge Peter Siepen var vanligt förekommande DJ.
Följ oss på sociala medier:
Din enda lokaltidning som kommer på papper och är helt GRATIS!
Lokalpressen, på webben, i brevlådan och sociala medier.