Pensionen skulle bli början på det goda livet. Efter ett långt arbetsliv som journalist och kommunikationskonsult såg alingsåsaren Susanne Spicar fram emot att äntligen rå över sin egen tid – laga bättre mat, träna mer, spela musik och ägna sig åt trädgården. Men den nya friheten blev inte alls som hon hade föreställt sig.

– Jag hade verkligen underskattat hur tomt och tyst det skulle bli. Alla rutiner försvann. Inga deadlines, ingen som ringde och inga kollegor att bolla idéer med. Jag blev vilsen, berättar hon.

Till en början bestämde hon sig för att ge det tid. Men månaderna gick och inget såg ut att förändras.

– Jag hade ju själv valt när jag skulle sluta jobba, pensionen tickade in på kontot varje månad och ändå var jag inte glad. Men sedan slog det mig att jag knappast kunde vara ensam om att känna så.

Samtidigt väcktes en annan fråga. Varför finns det så många böcker om andra stora livsskeden – att bli tonåring, förälder eller gå igenom en skilsmässa – men nästan inga om steget från arbetsliv till pension?

En annan insikt hon fick var att drivet, som många gånger ligger bakom valet av yrke, inte försvinner bara för att man går i pension.

– Vi är ju samma människor efter pensionen som dagen innan. Samma drivkrafter och samma behov finns kvar. Vi vill höra till, göra nytta och känna att det vi gör betyder något. Det försvinner inte bara för att vi slutar arbeta, säger Susanne Spicar.

För att förstå sina egna känslor tog hon kontakt med generationskamrater från gymnasiet i Ludvika. I ett enkelt meddelande berättade hon om sin vilsenhet och frågade hur de upplevde övergången till pension.

Tretton personer svarade.

Deras berättelser blev början på en resa som inte bara hjälpte Susanne att hitta tillbaka till sig själv, utan också lade grunden till boken "Kodnamn Pensionär – så börjar du om efter arbetslivet", som gavs ut i våras.

– När de berättade om sina liv kunde jag också se mitt eget liv med nya ögon. Jag insåg att både min historia och mitt liv här och nu hade ett värde. Jag behövde inte jaga något nytt hela tiden.

För att ge boken ytterligare en dimension tog hon hjälp av Helene Wennerlund från Borås, samtalsterapeut, familjehandledare och livscoach. Medan Susanne står för de personliga berättelserna och intervjuerna bidrar Helene med terapeutiska och coachande perspektiv på frågor om identitet, relationer och hur man hittar ny mening när arbetslivet är över.

Ett av bokens viktigaste budskap är att pensionärer inte är någon homogen grupp.

En del längtar efter att lämna arbetslivet bakom sig och aldrig se tillbaka. Andra vill fortsätta arbeta några dagar i veckan, ta konsultuppdrag eller engagera sig ideellt. Många vill helt enkelt fortsätta göra det som en gång fick dem att välja sitt yrke.

– Vi pratar ofta om att någon "inte kan släppa jobbet", som om det vore något negativt. Men många har valt sitt yrke därför att det ger glädje och mening. Varför skulle det behovet plötsligt försvinna? Man måste få bejaka det som får en att må bra, också efter pensionen, säger Susanne Spicar.

För henne handlar det inte om att fortsätta arbeta till varje pris, utan om att låta drivkraften leva vidare – oavsett om den tar sig uttryck i ett ideellt uppdrag, ett eget projekt eller ett deltidsjobb. Pensionen behöver inte innebära ett avslut, utan kan vara början på något nytt.

Budskapet har uppenbarligen träffat rätt. Redan tre veckor efter utgivningen var den första upplagan slutsåld och en andra fick tryckas.

För Susanne blev skrivandet också hennes egen väg vidare.

– Jag har insett att jag inte kan göra om mig själv. Jag vill fortsätta skapa tillsammans med andra människor. Det är det som ger mig energi. Pension handlar inte om att sluta vara den man är – utan om att hitta ett nytt sätt att vara det.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se