En av mina åldrade föräldrar bor på ett demensboende i kommunen. Nu har personalstyrkan skurits ner från tre till två på nio boende. Nio boende som behöver dubbelbemanning. Om en boende behöver hjälp inne på rummet lämnas de övriga åtta obevakade. Med fall som risk. Hög risk. Sedan min förälder flyttade in har hen ramlat fyra gånger varav den sista ledde till operation.

Personalen är helt underbar och kämpar på rakt fram mot total utmattning. Vi anhöriga vågar inte längre be om hjälp när vi hälsar på våra älskade då vi inte vill hindra det basala arbetet som personalen uppenbarligen inte hinner med. Ingen personal får berätta (de ska ju vara lojala gentemot sin arbetsgivare) men det behöver de inte, vi SER. Det finns ingen lag som reglerar antal personal på demensboenden men det finns en lag som kräver trygghet för de boende. Det är ingen trygghet att lämnas ensam. Det är ingen trygghet att inte kunna få tröst när livet känns tungt. Våra dementa kan inte stå upp för sina rättigheter, att ge dem en bristande vård på grund av nedskärningar är grymt. Alla blir drabbade: personal, boende, anhöriga. NÄR SKA NÅGON HÖGRE UPP AGERA?

Ett desperat rop på hjälp