Förra helgen satt Ida Alfredsson på Knyckertzgränd i Partille och läste högt ur sin debutbok “Jakten på den gömda kompassen”. Runt henne fanns barn som lyssnade, pysslade och funderade över vad deras egen kompass egentligen skulle säga.

På många sätt är det svårt att tänka sig en bättre plats för boken.

– Vi läser alldeles för lite. Emma Ström på Knyckertzgränd är verkligen en drivande kraft i att böcker ska finnas tillgängliga för barn och unga. Det tycker jag är jätteviktigt, säger Ida Alfredsson.

Själv är hon född och uppvuxen i Björkekärr i Göteborg, men Partille har funnits med under uppväxten genom både vänner och många timmar på tennisbanan.

Och just tennisen kom länge att styra hennes liv. Ida började förhållandevis sent, efter att ha hängt med sin syster till träningarna. Att bara sitta bredvid och titta blev snart för tråkigt. Hon ville själv ut på banan.

I nian åkte hon till en tennisakademi i Barcelona. Där fick hon frågan om hon inte ville stanna och satsa fullt ut. Efter dialog med familjen beslöt hon sig för att vänta tills efter gymnasiet.

Efter studenten gick flyttlasset i stället till Brasilien. En tränare hade sett henne spela och bjöd in henne till en akademi. Det som var tänkt som nästa steg i satsningen blev början på sex år med Brasilien som bas.

Träningen var stenhård.

– Man stod i 40-graders värme och tränade sju timmar om dagen. Det var nästan brutalt.

Men precis när Ida började närma sig ett genombrott förändrades allt. En svår infektion gjorde att hon hamnade på sjukhus i São Paulo och opererades. Kroppen återhämtade sig inte som hon hoppats och efter ytterligare undersökningar hemma i Sverige stod det klart att hennes fortsatta elitsatsning var hotad.

Ändå försökte hon igen.

– Tennisen var ju mitt liv. Det var där jag kände mig hemma och kände att det här är den jag är.

Under ytterligare ett år reste hon runt och tävlade. Till slut gick det inte längre.

– Jag är väldigt glad att jag försökte det sista året. Annars tror jag att jag alltid hade undrat.

När tennisidentiteten försvann återstod den betydligt svårare frågan: Vad gör man nu? Ida utbildade sig inom grafisk design och marknadsföring och började arbeta på Göteborgsoperan. Där hittade hon tillbaka till kreativiteten. Hon gick också en kurs i att skriva kriminalroman och började plocka fram texter och dagböcker från åren utomlands.

För under tiden i Brasilien hade hon inte bara spelat tennis. Hon hade volontärarbetat och besökt barnhem. Mötena med barnen stannade kvar.

– Oavsett bakgrund eller var barnen har vuxit upp har de ett universellt språk. De har samma tankar och funderingar. Det fascinerade mig väldigt mycket.

När Ida senare själv blev mamma fick de gamla erfarenheterna en ny betydelse.

– Jag började fundera mycket på hur vi hjälper barn att känna tillit till sig själva i en stor värld som säger åt dem vad de ska vara och vilken väg de ska ta.

Två barnboksmanus skickades till förlag. Båda blev antagna.

Det första blev "Jakten på den gömda kompassen", illustrerad av Emma Bodén Flensburg. Här får läsaren följa syskonen Juni och Theo, två ganska olika barn som ger sig ut på ett äventyr och längs vägen ställs inför olika val. Men den verkliga kompassen är inte riktigt den som de från början tror att de letar efter.

– Jag tror att alla barn och alla vuxna har en inre kompass. Vår uppgift som vuxna är att skapa trygghet och ge stöd så att barnen får möjlighet att hitta sin egen väg.

Kanske finns där också en hel del av Idas egen historia. Från tennisbanorna i Brasilien, genom sjukdom och en förlorad idrottsdröm, till ett nytt liv där skrivandet fått allt större plats.

I dag bor hon i Torreby i Munkedals kommun och arbetar till vardags som marknadsansvarig på ett belysningsföretag. Bohusläns skogar, vatten, dimma och klippor har samtidigt letat sig in i hennes berättelser.

Och fler är på väg. Det andra antagna manuset har nya karaktärer men ett besläktat tema: att våga vara annorlunda och vara sig själv.

För Ida har kanske den största belöningen ändå redan kommit. Under sagostunderna får hon höra barn diskutera berättelsen, rita sina egna kompasser och fundera över vilka vägar de själva skulle välja.

Det är precis där hon vill att berättelsen ska fortsätta.

– Jag vill att boken ska få leva vidare efter sista sidan och skapa ett samtal mellan barn och vuxna.

Efter en resa som tagit betydligt fler omvägar än hon en gång hade tänkt sig är budskapet i debutboken också ganska passande.

– Det är aldrig för sent att ändra riktning, säger hon eftertänksamt.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se