En språkstörning innebär svårigheter med att förstå och/eller använda språket. Det kan påverka allt från grammatik och meningsbyggnad till hur man tolkar ord och kommunicerar med andra.

Det är själva språkbearbetningen som påverkas, inte kognitiv förmåga och har alltså ingenting med intelligens att göra.

Trots detta möter barn med språkstörning ofta brist på förståelse för att deras problem tolkas som motivationsbrist eller generell oförmåga att lära sig. Kunskapsnivån om språkstörning är allmänt låg.

Det gäller även bland yrkesgrupper som arbetar med barn, som personal i elevhälsa, förskola och skola.

Detta bidrar till att barn med språkstörning ofta inte får de stöd och anpassningar de behöver för att vara delaktiga i skola och fritid på lika villkor.

Barn med språkstörning behöver flera stöd och insatser men det mest grundläggande är stöd av logopeder. De ställer diagnos, provar ut hjälpmedel för kommunikation, ger individuell träning till den med språkstörning och handleder personal i förskola och skola.

Flera omständigheter gör att barn med språkstörning inte får den tillgång till logoped som de behöver. Exempelvis har habiliteringen inte i uppdrag att ta emot barn med enbart språkstörning.

När diagnosen ställts blir det därför oftast ingen mer hjälpinsats. Skolor saknar ofta logoped eftersom det inte finns lagkrav på att logoped ska ingå i elevhälsan. Resultatet blir att stödet till barn med språkstörning uteblir eller brister rejält. Det är oacceptabelt.

För att ge barn med språkstörning lika villkor behövs rejäla kunskapslyft om språkstörning för yrkesgrupper som möter barn.

För att säkerställa barns tillgång till logoped måste habiliteringens uppdrag omfatta barn med diagnosen språkstörning och det behöver lagstiftas att logopeder ska ingå i elevhälsan.

Susan Löfgren

Susan Löfgren