Föreningens ordförande Linda Wannheden höll föredraget och sade sig vara nervös inför den stora publiken, men vi märkte ingenting av nervositet. Hon stod lugnt och tryggt och berättade sakligt och klargörande in i mikrofonen om den sägenomsusade ”grevinnan på ön”.

På Långenäs ö skulle enligt vad som har berättats i bygden en grevinna ha bott med sin familj i en enkel torpstuga. Allt detta låter som en saga, men sagan är – till sina väsentligaste delar – sann.

Johanna des Reaux (1787-1865) var dotter till Peter des Reaux, som hade ägt Långenäs egendom vid Landvettersjön under några år. Johanna växte upp med sin mor vid Vallgatan i Göteborg men gifte sig med familjens kusk, Johan Jacob Söderberg, som var elva år yngre än hon. De nygifta bosatte sig 1818 på Långenäs ö eller Bockö i Landvettersjön, och här föddes fyra barn.

Äldste sonen Peter Theodor och hans fru flyttade in på ön, och här föddes sedan ytterligare sex barn. Efter hustruns död gifte Peter Theodor om sig och fick ytterligare fyra barn. Avkomlingarna efter ”grevinnan på ön” är alltså många. En av dem heter Lilly Bengtsson. Johanna des Reaux är hennes farmors farmor. Lilly började släktforska och greps av detta levnadsöde. Hon skrev en roman, ”Johanna: trappsteg genom livet”. Den kom ut 1998.

Enligt vad Lilly berättar består romanen av en del sägner, två delar fakta och tre delar historia (diktning?). Lilly hade tänkt sig en upplaga på 25 exemplar, men boken intresserade många, och till slut hade romanen gått ut i 5 000 exemplar. Linda Wannheden har hälsat på Lilly nere i Tyringe i Skåne. Lilly, en dotter och ett barnbarn kunde följa föreläsningen i Skoltorpet genom en datalänk. Lilly hälsade avslutningsvis till de församlade.

Johanna avled 1865. Någon bild på henne och hennes familj är tyvärr inte känd. Däremot har John Hall den yngre på Gunnebo tecknat en bild av deras hem på Långenäs ö. Tittar man på bilden, blir man dock förvånad. Huset har två skorstenar och påminner om flygelbyggnaderna på Gunnebo. Huset ser nästan ut som en högreståndsboning. Ön måste vara tecknad för liten i förhållande till huset.

Grevinna är en titel, som i sägnernas värld frikostigt utdelas till snart sagt alla adelskvinnor. Johanna var inte grevinna, och hennes släkt tillhörde inte den svenska introducerade eller ointroducerade adeln. Däremot tillhörde hon en ursprungligen fransk släkt, som kan ha varit adlig eller räknats som adlig. Ett av de första omnämnandena av denna sägenomsusade kvinna finns i ortnamnsboken, där man uppger, att hon skulle ha ”försörjt sig med oblattillverkning och aldrig lämnat ön”. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län, del 1, 1923, sidan 228.)

 Enligt en uppgift från Gabriella Lundberg, förmedlad av Roger Jannesson, skulle Johannas dotter Carolina Söderberg ha bakat oblater. Ulf Erixon meddelar en tredje uppgift. Även han berättar om Johanna och hennes make:

”Vid tiden kring 1910 berättas det att deras sonsons hustru Augusta Haggren, gift med Martin Teodor Söderberg, skulle ha bebott torpet på ön och försörjt familjen som oblatbagerska”. (Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004, sidan 195.)

Tre kvinnor har alltså utpekats som oblattillverkare. Har sysslan gått i arv, eller har någon kommit med av misstag? 

Invånarna i Landvetter och de andra skogssocknarna var kända för sina bisysslor. Gårdarna var små, och avkastningen från dem var ofta obetydlig. Därför skaffade man sig bisysslor. Denna hörde dock till de ovanliga.

Efter denna stora framgång för Landvetters hembygdsförening finns det all anledning att fortsätta. Ungefär 15 personer hade man varit tvungen att avvisa på grund av platsbrist i Skoltorpet. Men Linda lovade att hålla föreläsningen en gång till nästa onsdag. Även övriga föreläsningar har dragit mycket folk. Fortsätter denna utveckling, blir Landvetters hembygdsförening kanske tvungen att hyra Scandinavium.

Lars Gahrn

redaktionen@lokalpressen.se