Den 9 april fyller köpcentrumet 20 år. För många är Allum en självklar del av vardagen. En plats att handla, ta en fika, vänta på bussen eller bara strosa en regnig lördag. För Gertie är det mer än så. Det är ett livsprojekt.

Hon var med redan innan dörrarna slog upp våren 2006. Då handlade det om möten, visioner och ett djärvt bygge som skulle bli en bro över E20 och knyta ihop norra och södra Partille.

– Frågan kom till Sävehof om att ta ansvar för informationen. Vi såg en enorm möjlighet. Våra medlemmar stod i kö utanför Partillebohallen för att redovisa lotter och anmäla sig till cuper. Här skulle man kunna komma från morgon till kväll. Det var ett jättelyft.

Men verkligheten började i det lilla.

– Vi hade ett bord och en stol. Det var allt. Inte ens väggar runt omkring. Det var inte färdigt när vi öppnade, säger hon och ler av minnet.

Den 9 april 2006 minns hon som ett rus.

– Det var kaos. Folk överallt. Man fick nypa sig i armen och tänka: Är det här verkligen Partille?

När Allum kom förändrades självbilden, menar hon. Plötsligt fanns något att samlas kring. Ett modernt centrum. En mötesplats.

– Man kunde säga att man var från Partille och känna stolthet. Det betydde mycket.

Tanken från början var att elitspelande ungdomar i Sävehof skulle bemanna informationen. Så blev det inte riktigt. Matcher och träningar krockade med arbetspassen.

– Det blev jag och min kollega Carina Bengtsson som satt här dagtid. Vi skiftade förmiddag och eftermiddag.

Med tiden byggdes en ny modell upp. Unga studenter anställdes för kvällar och helger. Det som började som en lösning blev något större.

– Det har blivit ett fantastiskt extrajobb för många. De som inte kände varandra när de började är goda vänner än i dag. Det är jag väldigt stolt över.

Gertie pratar om “mina tjejer” i informationen. Hon har personalmöten, medarbetarsamtal och daglig kontakt. Flexibiliteten är viktig.

– Bara att informationen alltid är öppen när Allum är öppet. Det är mitt mantra. Det ska fungera.

Hon beskriver rollen som spindeln i nätet. Det är hit man går när något hänt. När en rulltrappa stannar. När ett barn tappat bort sin förälder. När någon behöver hjälp.

– Man måste vara påkopplad hela tiden. Man är ofta först på plats.

Under pandemin sattes allt på prov. Plexiglasskärmar, avstånd, oro.

– Det var tufft. Personalen var mer utsatt. Kunderna förstod inte alltid.

Samtidigt fortsatte åren att rulla. Butiker kom och gick. Centrumchefer byttes ut. Renoveringar genomfördes. I dag är Allum ljusare, mer trä, mer skandinaviskt.

– Den här senaste renoveringen är den mest fantastiska. Det är en helt ny känsla.

Själv gick hon egentligen i pension för åtta år sedan.

– Jag hade för många arbetsuppgifter för att bara släppa allt. Så jag blev kvar. Och Allum har jag haft som arbetsuppgift sedan det byggdes.

Hon är självkritisk, säger hon. Funderar över åldern. Orken.

– Jag har lovat att säga till i god tid när jag ska sluta. Men inte än.

Energin då? Den verkar outtömlig.

– Hälsan är viktigast. Jag är tacksam varje morgon jag kan gå upp ur sängen. Sen betyder det mycket att jobba med ungdomar. Det håller huvudet igång. Och så tränar jag. Det ger energi.

Inför 20-årsfirandet planeras aktiviteter vid informationen, autografskrivning och om slutspelet tillåter, besök av Sävehofs dam- och herrlag.

– Det ska märkas att vi fyller 20 år, säger hon glatt.

När hon tittar framåt hoppas hon att området utanför centret ska knytas ihop bättre med det som sker inne i huset.

– När man går över torget harmoniserar det inte riktigt än. Det finns mer att göra.

Men oavsett hur stadsbilden förändras är en sak konstant: Gertie Brandt och hennes plats mitt i flödet.

– Allum betyder något extra i hjärtat, säger hon.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se