Under busskurens tak

Klockan är 02:14 och Elina är vaken. Månskenet kastar strimlor av ljus in i rummet men allting känns mörkt. Hon ska gå upp och jobba imorgon 05.30, men hon vill verkligen inte. Hon orkar inte resa sig ur sängen, orkar inte arbeta, äta, sova. Hela Elinas värld har fallit i bitar. 

Allting började under första året av gymnasiet. Hon och Lily, hennes allra bästa vän, hade lärt känna varandra i deras nya klass. Från första dagen var de oskiljaktiga och man hittade alltid den ena vid den andras sida. Tyvärr var det tydligt redan från början att Lily inte mådde bra. Hon ville aldrig prata om det, men Elina märkte. Hon märkte hur ärren blev fler på armen, hur de blåa ögonen blev mer och mer energilösa och hur smalare hon blev. Hennes psykiska ohälsa kom och gick under hela gymnasiet men när de tog studenten mådde hon hyfsat bra och Elina tänkte att det bara skulle bli bättre. Tills hon fick ett samtal tre månader senare. En överdos. Allting var över, bara sådär. 

Till slut lyckas hon somna trots allt. Vaknar upp av alarmet och söker förvirrat runt med blicken. Det känns som att hon inte har sovit någonting alls. Huvudet värker och benen känns tunga som bly. Trots det pausas inte livet bara för att man mår dåligt. Livet fortsätter och det förväntas att du ska fortsätta med det, oavsett hur dåligt eller bra du mår. Egentligen borde hon ta en dusch, men det känns för mäktigt, för överväldigande. Istället sätter hon upp håret i en tofs och sätter på sig sina arbetskläder. Det regnar ute så hon bestämmer sig för att ta bussen till jobbet istället för att cykla. I busskuren sitter en tjej. Hon sitter på marken och håller händerna för ansiktet. Elina ska precis fråga hur det är med henne när bussen kommer. Med ångesten klumpande i magen hoppar hon på. Kanske kan någon annan fråga.

Julie tittar upp och betraktar bussen som åker iväg. Ännu en dag håller på att passera. Ytterligare en helt värdelös, fruktansvärd dag. En dag då hon bara önskar att hon var död. Det hade varit enklast så. 

När Julie var 10 gick hennes mamma bort. Hennes pappa föll djupt in i en depression som sedan övergick i ett alkoholberoende. Till sist blev hon omhändertagen av socialtjänsten och började hoppa runt från det ena fosterhemmet till det andra. När hennes pappa tydligen hade nyktrat till fick hon flytta hem igen, men nu har han fallit tillbaka och hon har ingenting. Egentligen ska hon gå sista året i gymnasiet nu, planera för fullt inför studenten och vara allmänt lycklig. Istället skolkar hon från varenda lektion på gymnasiet, har sedan länge förlorat sitt CSN och arbetar på ett litet lågbetalt jobb för att få in någon form av inkomst. Hon behöver mat, behöver varma kläder inför vintern och behöver betala hyran.

Hennes buss kommer. Den är proppfull och det är nätt och jämnt att hon ens kommer på den. Den är försenad och hon inser att hon kommer bli sen till jobbet. Med andan i halsen springer hon in i Ica butiken där hon jobbar. Hennes chef stirrar irriterat på henne men säger inget. Det är inte första gången hon är sen. Dagen går i ett svep. På ett sätt tycker hon det är väldigt befriande att jobba. Det finns något rofyllt i att fronta hyllorna och sätta upp snabbkaffe efter snabbkaffe på rea. Dessutom distraherar det henne från alla andra tankar som försöker äta upp henne. 

Strax efter klockan fyra slutar hon för dagen. Regnet vräker fortfarande ner och bussen är inställd av oklar anledning. Hon ger upp och börjar gå hem istället. Skit i om hon blir blöt, det är ett av hennes minsta problem. Det tar ungefär 20 minuter hem. På vägen passerar hon busskuren nära hennes hus. Hon är andfådd och trött och går in och sätter sig på bänken. Andas djupt, in ut, in ut. Hon försöker minnas alla metoder hon fick av sin gamla psykolog: saker hon skulle göra när hon mådde dåligt. Andas i fyrkant, räkna baklänges, massa olika saker. Julie känner hur trött hon är. Det hade varit så skönt att komma hem och lägga sig i sängen och sova men hon orkar inte gå. Med regnet smattrande runt henne somnar hon lutad mot busskuren. 

Elina vinkar hejdå till sin kollega och lämnar cafét. Äntligen ska hon hem och göra… någonting. Vadsomhelst som distraherar tankarna. Hon behöver inte vänta länge på bussen men behöver stå hela vägen till hennes hållplats. Sekunden hon hoppar av får hon syn på tjejen från imorse. Har hon suttit där hela dagen? För en sekund blir Elina orolig att hon inte andas, men när hon tittar på närmare håll ser hon att hon bara sover. Borde hon väcka henne?

Julie vaknar av att någon petar försiktigt på henne. Ett vänligt ansikte står lutad över henne. Tjejen har långt, svallande brunt hår och massa fräknar på näsan. Hon har svarta glasögon och är klädd i en svart regnjacka. 

– Hej, säger hon försiktigt. Jag heter Elina och jag vill bara kolla hur du mår?

Julie stirrar på Elina och vet inte vad hon ska säga. Vem är den här Elina egentligen? När Julie inte svarar fortsätter Elina att prata,

– Behöver du hjälp med någonting?

Fortfarande inget svar. Det ekar tyst mellan dem. Till sist sätter sig Elina bredvid henne. De sitter kvar i tystnad i vad som känns som en evighet. Till sist hittar Julie orden.

– Jag mår bra.

En lögn. En riktigt ordentlig lögn.

– Det gör inte jag, svarar Elina.

Julie tittar med en frågande blick på henne. Nickar på huvudet som en indikation på att hon kan fortsätta prata om hon vill. Elina förstår vinken och fortsätter:

– Hon hette Lily, var min bästa vän i tre år. Hon tog självmord för fyra månader sedan. Hon var den bästa vän jag någonsin haft och nu är hon bara borta. 

Hjärtat värker när hon hör Elinas berättelse. Kanske är hon inte den enda med ett sprucket hjärta. 

Elina börjar gråta. Det var inte meningen att öppna upp sig för den här främlingen, men hon såg så ensam och ledsen ut att hon inte kunde låta bli. När hon fortfarande inte säger något reser Elina sig upp.

– Jag måste gå nu, mumlar hon ursäktande. Med hjärtat i halsen går hon med sakta steg hemåt. 

Det dröjer två veckor innan deras vägar korsas igen. När Elina hoppar av bussen sitter hon i busskuren igen, vaken denna gång. Elina överväger om hon ska gå fram till henne eller inte men hon hinner inte fundera innan tjejen är framme hos henne.

– Jag heter Julie. Jag mår inte heller bra. 

De slår sig ner under busskurens tak. Julie börjar prata och Elina lyssnar uppmärksamt. Efter vad som känns som en evighet tystnar de båda. Tårar rinner från Julies ögon. Någonting säger Elina att det var länge sedan de gjorde det. Själv gråter hon varje dag, men hon har lärt sig att Julie inte är sådan. Hon har lärt sig att Julie är den människan som trycker undan sina känslor för att verka lätt, trygg, normal. 

Det är en oktoberdag och mörkret börjar falla. Julie kommer på att hon måste förbi affären och köpa middag. Hon säger det till Elina och de säger hejdå. De kramas till och med. Julie vet inte när hon senast gav någon en kram. Dagen därefter är hon ledig från jobbet, men hon går ändå bort till busskuren för att se ifall Elina gör det. Mycket riktigt kliver hon av bussen. Åter igen regnar det, detta klassiska svenska väder, men det är ingenting som stör dem. Tillsammans under busskurens tak har de funnit trygghet och värme. De har funnit varandra.

Elina sitter vid Lilys gravsten. 

– Jag lovar att jag inte har ersatt dig. Du var helt unik och fantastisk rolig och det är Julie också, fast på ett annat sätt. Jag är så otroligt tacksam att jag fått lära känna er båda. 

Tårarna lurar bakom ögonen.

– Jag är bara så rädd att förlora henne precis som jag förlorade dig.

En liten fågel hoppar fram till henne. Den går nästan för nära för att det ska anses vara normalt. Kanske inbillar hon sig bara, men hon kan svära på att fågeln är ett tecken från Lily. Allt kommer att bli bra.

En dag när Elina hoppar av bussen är Julie inte där. Elina tycker inte det är konstigt. Julie är inte där varje dag. Ibland jobbar hon andra tider och kan inte möta henne vid busshållplatsen. Det var bara det att just idag ville hon jättegärna prata med henne. Hon hade blivit befordrad på jobbet och ska bli arbetsledare på cafét hon jobbar på. Elina visste att Julie skulle bli glad för hennes skull. Julie blev alltid glad så fort någonting bra hände i Elinas liv. För nu hände verkligen bra saker. De träffades flera gånger i veckan, hon och Julie. De kunde sitta och prata i timmar i busskuren, om livet, glädje, sorg och allt däremellan. Såhär bra har livet inte varit sedan Lily levde.

Dagen efter är inte Julie där heller. Inte dagen efter det.

Det går fyra dagar. Det går en vecka.

Julie sitter med tabletterna i handen. Det är värre nu, så mycket värre. Hon vill inte göra som Lily. Hon vill inte lämna Elina precis som Lily gjorde. Samtidigt känns det som den enda lösningen. Hon måste ha hjälp, nu, nu, nu, annars kommer hon att dö. Hon vet det bara. Hon kan inte leva såhär längre. Alla obesvarade samtal från Elina lyser upp på mobilen bredvid henne. Hon tar upp den. Ringer Elina. Hon svarar på direkten.

– Jag behöver hjälp, kvider Julie medan tårarna tränger sig fram.

Tablettburken ligger kvar bredvid henne.

Nellie Olofsson, 19 år.

Länk: Läs vinnarnovellen "Slottet" av Lovisa

Redaktionen

redaktionen@lokalpressen.se