VINNARE

Vinnare i kategorin 17-20 år: Lovisa Karlsson, 18 år, med novellen "Slottet"

Motivering: "En brittisk rysare med fina miljöskildringar som gör att läsaren lätt ser berättelsen framför sig. Författaren har ett sätt att skriva som gör att historien drivs framåt på ett bra sätt, och texten är detaljrik och välskriven. En tydligt röd tråd och bra koppling till temat."

Lovisa vinner ett presentkort på 2 000 kronor samt publicering av novellen i både papperstidningen och på lokalpressen.se.

Tvåa i kategorin 17-20 år: Nellie Olofsson, 19 år, med novellen "Under busskurens tak"

Motivering: "En uträckt hand på en busshållplats leder till vänskap mellan två trasiga själar Kreativt tolkat tema. En realistisk och stark novell om psykisk ohälsa, men också om hopp."

Nellie vinner ett presentkort på 1 000 kronor samt publicering av novellen på lokalpressen.se.

I förra veckans Lokalpressen presenterades vinnaren av den yngre kategorin: 13-årige Jacob Callert.

Novelltävlingen arrangerades av Lokalpressen Lerum och Lerums bibliotek.

"Slottet" av Lovisa Karlsson

Den lilla byn utanför Oxford där jag växte upp livnärde sig på den gamla slottsruinen vid byns utkant. Turister strömmade igenom på somrarna med sina smattrande kameror och höga röster. De lämnade aldrig mer än skräp och enstaka kvarglömda kepsar efter sig, och i slutet av augusti var det åter en spökstad. Jag gillade den alltid bäst på sensommaren. Då både den glesa lokalbefolkningen och turisterna tröttnade på de gamla stenarna som på vissa ställen var så övervuxna av murgröna att de började smälta in i den kringliggande skogen. Det var på sensommaren som alla souvenirbutiker stängde och den gamla puben slocknade.

Min mormor hade alltid berättat historier om ruinen, om hur de som gick in aldrig kom ut igen. Jag hade sett tusentals turister springa in och ut genom den gamla porten. Men själv hade jag alltid hållit mig till dungen utanför. Inte för att jag nödvändigtvis trodde på spökhistorierna, men det kändes onödigt att leka med ödet. Eller så var det i alla fall fram till en sensommardag 2004.

⊱⋆⊰

Regnet smattrade argsint mot trädens gröna löv. Med jämna mellanrum mullrade åskan. 1001. 1002. 1003. Ännu ett öronbedövande muller. Ovädret var på väg närmre. Mina fötter dundrade mot marken, det ihåliga ljudet dränktes av ännu en dånande åskknall.

Regnet hade sipprat igenom min nya t-shirt på bara några minuter, och det nytvättade håret klistrade sig fast i stripiga partier på både mina kinder och i nacken. Jag kände mig som en blöt katt, och var övertygad om att jag också såg ut som en.

Jag skymtade den gamla slottsruinen mellan träden. Den stack ut lika mycket som Stonehenge på sitt fält, trots att träden nu växte sig högre än tornen. Det ångade om den asfalterade vägen fram till vallgraven, men trots att slottet var stängt för besökare så var vindbryggan nere.

Jag hade varit nere vid floden när den första blixten hade blinkat över himlen. Luften hade varit kvav hela dagen, och min mormor hade varnat för ovädret innan jag gick hemifrån. Såklart hade jag inte lyssnat. Turistbussarna hade äntligen slutat för säsongen och byn kändes som hemma igen. Lite regn skulle inte stoppa mig.

Jag svor när åskan mullrade igen, bara någon sekund efter. Jag hatade åskan och dess löfte om förödelse om den slog ned på fel ställe, och skogen var det sista stället jag ville befinna mig i. Skogen och den öppna gräsplanen mellan skogsbrynet och slottsmuren.

Flåsandes spurtade jag över gräset. Jag hade aldrig trott på Gud, men jag bad till honom ändå medan jag sprang, och kunde inte låta bli att skratta åt mig själv.

Den slitna porten stod på glänt, trots regnet. Slottet var inte öppet för allmänheten, skylten som brukade stå utanför var intagen, men vaktmästaren kanske fortfarande var kvar. Jag skyndade över borggården för att pressa mig in genom glipan i dörren. Entréhallen luktade som rengöringsmedel och den kalla luften var fuktig mot min blöta kropp. Regnet fortsatte att smattra mot den gamla stentrappan utanför, aggressivt och öronbedövande, dränkt endast av sporadiska åskknallar som fortfarande verkade krypa närmare.

Inne i slottet la sig tystnaden som ett lock, bara mina egna andfådda andetag och ljudet av mina sneakers mot stengolvet som ibland rubbade den. En rysning kröp längs min ryggrad, plötslig och snabb. Känslan av obehag den lämnade efter sig fick håren i min nacke att resa sig.

“Hallå?” ropade jag. Min röst ekade mot det höga taket och kom tillbaka utdraget och förvrängt. Vem jag trodde skulle svara vet jag inte. Förmodligen vaktmästaren som alltid var i full gång med att reparera något, men känslan av obehag som hade satt sina klor i mig kunde omöjligt komma från den gamla mannen. “Någon där?” Fortfarande inget svar.

Jag tog några steg längre innanför tröskeln. Två välvda dörröppningar och en slingrande trappa ledde ut från entrén. En skugga fladdrade förbi i en av dörröppningarna, snabb och ljudlös.

Trots mitt obehag strök jag mitt blöta hår ur ansiktet och började gå mot valvet. Mina fotsteg ekade dovt, och även om jag hade försökt smyga skulle det varit omöjligt. Det öppnade sig på andra sidan valvet, gotiska bågar välvda långt över det nedgångna golvet. Det måste ha varit en bankettsal en gång i tiden, tänkte jag och tittade mig omkring.

Ett komiskt långt bord sträckte sig från mitten av salen till ena änden där en upphöjd plattform väntade. Den var tom, bortsett från en gammal, skröplig tron i trä. Där hittade jag skuggan.

Åskan mullrade utanför. Regnet slog mot det blyinfattade fönstret. Killen på tronen verkade inte märka, varken mig eller ovädret utanför. Han satt med benen över ena armstödet och tittade upp mot taket, klädd för att vara med i någon form av pjäs. Jag visste att skådisar jobbade på slottet, men jag hade aldrig sett någon innan.

“Hallå?” sa jag igen och sänkte rösten. Främlingen vände långsamt huvudet i min riktning. Han kunde inte ha varit mycket äldre än mig, gänglig och med ögon så blå att det var obehagligt att möta hans blick. Han såg överraskad ut, som att han var förvånad att jag hade sett honom. Var det inte meningen med skådisarna? Att man skulle se dem?

“Slottet har stängt”, svarade han ohjälpsamt. Han hade en dialekt så främmande att det tog mig en sekund att registrera vad han hade sagt.

“Jag vet”, svarade jag dumt. Mina kläder hade börjat droppa vatten på golvet i en stadig rytm som fyllde tystnaden. “Dörren var öppen.”

Först då rätade han ut sig, plötsligt, som en katt som får syn på något intressant. Men istället för att se nyfiken ut blängde han på mig, som om ursäkten var en han hade hört ofta.

“Går du in i främlingars hus bara för att dörren står öppen?”

“Det regnar." Jag pekade mot fönstret, helt i onödan. Det kraftiga regnet dånade så högt att det var omöjligt att missa.

Pojken ignorerade mig och slank ut genom en sidodörr som hade dolts bakom ett draperi. Ena stunden stod jag fastfrusen, den andra skyndade jag efter honom från salen.

“Vart ska du?” Draperiet drog över min axel, kall och småfuktig, igenom min blöta tröja. Dörren ledde ut till en smal trappa som slingrade sig längs stenväggen. Insidan av ett torn noterade jag vagt, mitt fulla fokus låg på den snabbt försvinnande pojken. “Hallå!” Han tog stegen två åt gången, obrydd av bristen på räcke.

Återigen möttes jag av tystnaden som verkade eka i det gamla slottet. Första trappavsatsen hade en gammal, söndervittrande dörr i mörkt trä. Den stod på glänt när jag kom ifatt. Jag la handen mot träet och tryckte. Det ruttna virket borrade in sig i min hand, små flisor satte sig kvar, stickiga när jag skyndade in. Pojken stod och tittade genom det blöta fönstret, stirrandes intensivt på något jag inte kunde se nere på borggården.

 “Porten är öppen", konstaterade han tomt. Jag la armarna i kors och väntade på att han skulle vända sig om. “Slottet bestämmer”, mumlade han så lågt att jag nästan missade det.

“Va?” Pojken vände sig långsamt. Mina kläder droppade igen, den rytmiska takten tydligare i den lilla kammaren. När hans ögon mötte mina var hans blick varken tom eller överraskad. Istället log han, långsamt och utan värme. En rysning ilade genom min kropp, som kalla fingrar längs min ryggrad.

"Välkommen."

Det kraftiga regnet avtog plötsligt, som om någon hade lagt på ett lock. Utan det dundrande smattret blev tystnaden total. Snart skulle solen gå ner, och utan regnet som hindrade mig var det inget som höll mig kvar i den gamla borgen. Jag sneglade mot fönstret bakom pojken.

“Jag ber om ursäkt", sa han formellt och knäppte sina händer framför sin kropp.

“För?” Långsamt började jag backa tillbaka ut genom dörren.

“För,” han gestikulerade vagt mot trappan och salen som väntade nedanför. “Allt.” Jag gav ett försiktigt leende, platt och osäkert.

“Ingen fara.” Jag stannade ett steg utanför dörren. “Jag borde gå. Solen går snart ner.” “Vänta–”

Innan pojken hann säga något mer hade jag vänt och börjat springa tillbaka ner för trappan. Jag pressade mig mot väggen och tog två steg åt gången. Pojkens steg ekade bakom mina. Snubblandes ramlade jag tillbaka ut genom dörren bakom det röda draperiet. Mitt skosnöre hade gått upp, men jag märkte det knappt. Mitt hjärta bultade i takt med våra ekande steg, öronbedövande tillsammans med den ohjälpsamma varningsklockan som hade börjat ringa i mitt huvud.

“Vänta!” ropade han efter mig åter en gång. Jag svängde skarpt, bara några centimeter från att slå i väggen på valvet och var tillbaka i entréhallen. Dörren tillbaka ut till borggården stod vidöppen.

Jag började springa fortare, flåsandes. Om jag bara hann ut på borggården skulle han kanske sluta följa efter.

Plötsligt tog det stopp. Andan gick ur mig. Hade jag snubblat? Nej. Jag stapplade flämtandes bakåt, mitt ansikte näst intill bortdomnat. Men dörren framför mig stod fortfarande vidöppen. Den blå himlen utanför tittade hånande ned på mig.

Jag sträckte ut handen. Mina fingrar snuddade mot något osynligt. Pojken stannade bredvid mig. “Jag försökte varna dig.” Blodet droppade från min haka ner på stengolvet. “Slottet bestämmer.”

Lovisa Karlsson, 18 år