Farfars skräckhistorier har alltid varit precis lagom obehagliga – sådär att man vill höra en till, trots att man egentligen inte vågar. Men vad händer när en av berättelserna plötsligt inte längre känns påhittad?

Det är utgångspunkten i Lerumsbon Jennie Videälvs debutbok, ungdomsromanen "Nattsprång". När huvudpersonen Sebastian tillbringar sommaren hos sina farföräldrar, djupt inne i skogen där mobiltelefonerna saknar täckning, dras han in i Dalgapet – en mörk parallell värld där nordisk folktro och sagoväsen lurar bakom träden och gränsen mellan dröm och verklighet sakta suddas ut.

– Jag vill att läsaren aldrig riktigt ska få grepp om huruvida Sebastian faktiskt befinner sig i skräcksagan eller om allting är en dröm. Den osäkerheten tycker jag är spännande, säger Jennie.

Hon beskriver boken som en blandning av fantasy, skräck och nordisk folktro, där mystiken långsamt får växa fram. En av grundtankarna har varit att skildra hur gemenskap såg ut innan skärmarna tog över en stor del av vardagen.

– Jag började fundera på hur det var långt innan man använde mobil, när människor faktiskt umgicks med varandra. Jag ville ge berättelsen en extra magisk dimension och därför gick jag tillbaka till den fornordiska mytologin.

Under den mörka ytan finns också en längtan efter ett annat sätt att vara tillsammans.

– Jag är själv uppvuxen på 80-talet. Då sprang man barfota på sommaren, klättrade i träd och spelade brädspel tillsammans. Det är okej att ha tråkigt ibland – det är då fantasin får utrymme.

Boken är tillägnad hennes två barn, som också blivit hennes viktigaste bollplank under skrivandet.

– Jag har frågat dem hur de skulle reagera i olika situationer och lyssnat på hur de pratar med varandra. Min son har till och med varit med och skapat en av karaktärerna.

Att "Nattsprång" över huvud taget blev en bok var däremot långt ifrån självklart. Berättelsen började som en hemtenta på en universitetskurs.

– Jag skrev tre kapitel och efteråt sa läraren att jag inte fick sluta skriva, utan måste fortsätta berättelsen. Det blev den knuff jag behövde.

Under de följande två åren växte de tre kapitlen till en färdig roman – Jennie Videälvs debut.

– Det känns fortfarande overkligt att hålla boken i handen. Men när människor jag inte känner hör av sig och berättar vad de tyckte om den, då reser sig håren på armarna.

Och resan till Dalgapet kanske inte är över.

– Planen är att det ska bli en fortsättning. När och hur får framtiden avgöra. 

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se